Det kan vara frestande som islamikritiker att ställa sig bakom varje spektakulär manifestation mot islam och anlägga ett slags tunnelseende där man enbart ser islamisternas våldsamma motreaktion men är vårdslös med att granska vilka personer och värderingar som ligger bakom själva manifestationen. Icke desto mindre är det ett förhållningssätt som inte kan förordas.

     Terry Jones kyrka består av ett 30-tal anhängare och har i likhet med ett stort antal andra små kristna samfund i USA:s bibelbälte gjort sig känd för diverse extrema kristna åsikter varav en är att islam härstammar från djävulen. Denna kristna fundamentalism står inte sin muslimska motsvarighet långt efter i fanatism och radikalism och detta bör man som sekulär islamkritiker hålla i minnet.

     Islam ska kritiseras utifrån värderingar som bottnar i upplysning, liberalism och sekulär demokrati, inte i andra religiösa och vidskepliga föreställningar som är lika irrationella och klandervärda som dem man kritiserar.

     Naturligtvis borde man kunna bränna en bok utan att riskera att det leder till mord, terror, våldsamma upplopp, dödshot och liknande. Sådana oproportionella reaktioner och grova brottsliga handlingar bör naturligtivs uppmärksammas och fördömas. Å andra sidan finns inget egenvärde i att provocera och kränka någons religiösa tro. Grundinställningen bör vara att kristna ska slippa behöva se sin profet naken och inbegripen i homosexuella omfamningar och att muslimer ska slippa behöva se sin profet avbildad som hund eller terrorist.

     Yttrande. åsikts- och tryckfrihet är friheter under ansvar. Det är bakvänt och barnsligt att använda dessa rättigheter som enda motivation till att uttrycka något - att göra något bara för att man kan det.

     Alla rättigheter kan missbrukas. Det brukar oftast vara kontraproduktivt och leda till att lagstiftaren gör inskränkningar i rättigheterna, inte helt olikt hur en förälder agerar gentemot sitt barn när det visar sig att man gett barnet större frihet än vad det är moget att ta ansvar för.

     Islamkritik är alldeles för viktigt för att låta undergrävas inifrån med kontraproduktiv verksamhet och aktioner som löper risk att uppfattas som oseriösa och infantila. Lika viktigt är det att ha urskiljning beträffande vilka personer och organisationer man låter sig associeras med. Att sluta upp bakom Pastor Terry Jones och The Dove World Outreach Centers bokbål på Koranen är därför inget jag rekommenderar någon seriös islamkritiker att göra.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Obama fördömer pastorns bokbål (DN)
Pastor backar inte från bokbål (DN)
Vita huset och Nato manar kyrka till besinning (DN)
Här tänker pastorn branna koranen (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: islam, kristendom, sekularism, upplysning, Koranen

     Listan är en kulturupplevelse att läsa med färgsprakande inslag från världens alla hörn: Stefan Tapai, 44 − grov smuggling och dopingbrott, Azad Abdelkarim, 47 − mord, Omar Hassan, 40 − mord, Pasi Miettinen, 43 − mord och mordförsök, Dejan Dodos, 26 − medhjälp till grov misshandel, grovt vållande till annans död och grovt vapenbrott, Galak Osman, 31 − mord och mordförsök, Tomas Olsson 34 − stöld, rån och mordbrand, Oday Almohamadawi, 28 − mord, Ramunas Buzunas, 40 − grovt narkotikabrott, Naser Saiti, 47 − grovt narkotikabrott, Donald Roskic, 34 − grovt narkotikabrott, Viktor Rousomberg, 35 − mord, Denho Acar, 36 − anstiftan till mordbrand, försök till grov utpressning, anstiftan till mordförsök m.m, Sergei Albiev, 26 − mord, Jonas Lindén 39, grova bedrägerier, Kok Wing Chan, 35 − grovt narkotikabrott.

     Utan invandrarna stannar Sverige brukar det sägas. Man kan konstatera att det påståendet äger sin giltighet i varje fall beträffande en grupp invandrare och en samhällssektor – det svenska rättsväsenedet skulle om inte stanna så i varje fall bromsa in kraftigt om inte dessa driftiga personer av utrikisk härkomst funnes.

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: kriminalitet, invandring, integration

     Miljöpartiets anonnskampanj, bl.a. införd i tidningen Metro, där den västerländske mannen förolämpas ter sig både obegriplig och orättvis mot bakgrund av att jämställdheten i det västerländska samhället är väsentligt högre än i andra delar av världen. Eftersom den publiceras i svenska medier av ett svenskt politiskt parti i en svensk valrörelse och är formulerad som den är går det knappast att dra någon annan slutsats än att ”västerländsk” i sammananget ska utläsas som ”etniskt svensk”. Detta gör det obegripliga med annonsen än mer obegripligt, det orättvisa än mer orättvist och tillför dessutom budskapet ett obehagligt inslag av hets mot folkgrupp.

     Sverige rankas av World Economic Forum i The Global Gender Gap Report som ett av världens absolut mest jämställda länder. Detta implicerar naturligtvis att den svenske mannen är en av världens mest jämställda och minst manschauvinistiska. Många goda ting kan man tillerkänna det nya multikulturella Sverige men till dem hör knappast den svenska jämställdheten. Mest jämställda är i stället de svenska män som under hela sitt liv fostrats till jämställdhet under en stark svensk feminsistisk diskurs och vars föräldrar också har gjort det.

     JK slog i ett märkligt beslut för ett antal år sedan fast att vad som i Tryckfrihetsförordningens sjunde kapitel stadgas om tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp inte är tillämpligt för etniska svenskar. Utan närmare motivering och utan synbart stöd i hur lagtexten är formulerad uttydde JK självsvåldigt lagstiftarens intention med lagen som begränsad till att erbjuda skydd åt minoriteter.

     Det är således förbjudet att uttrycka missaktning för folkgrupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning – för så vida rasen ifråga inte är kaukasisk, hudfärgen inte är vit, nationaliteten inte är svensk, det etniska ursprunget inte är Sverige, trosbekännelsen inte är kristendom och den sexuella läggningen inte är heterosexuell, för då är det fullt tillåtet.

     JK:s beslut går att läsa här. Det står därför troligen Miljöpartiet fritt att på detta sätt chikanera den svenske mannen utan risk för rättsliga efterspel. Att något inte är olagligt gör det dock inte automatiskt till vällovligt, i synnerhet inte när man som här lutar sig mot ett så besynnerligt undantag i lagstiftningen.

     Föreställ er nu att pastor Åke Green ville annonsera på motsvarande sätt om den ”homosexuelle mannen” eller att Sverigedemokraterna lanserade en annonskampanj där ”mellanösterländske mannen”,  den ”afrikanske mannen” eller den ”muslimske mannen” utpekas som klandervärd i jämställdhetshänseende. Svenska mainstreammedier skulle för det första aldrig publicera sådana annonser. Och om man gjorde det skulle man löpa stor risk att bli såväl anmäld som fälld för tryckfrihetsbrott och hets mot folkkgrupp.

     Ändå är det knappast någon som på allvar ifrågasätter att det är väsentligt mycket sämre beställt med jämställdheten i stora delar av Mellanöstern och Afrika där kvinnans underordning många gånger till och med är institutionaliserad i lag, religion och informella patriarkala samhällsstrukturer. Detsamma gäller synen på sexuella minoriteter som här ofta är påtagligt mindre tolerant. I somliga länder är det rentav belagt med långvariga fängelsestraff eller t.o.m. dödsstraff att vara sexuellt avvikande.

     Kontroversiellt blir det däremot så snart man antyder att sådana värderingar kanske inte försvinner som genom ett trollslag bara för att man flyttar från Mellanöstern och Afrika till Sverige. Och visst ska man vara försiktig med att kollektivt misskreditera en hel grupp men samtidigt måste man också få beskriva strukturella problem som just strukturella.

     Om Miljöpartiet har ett genuint jämställdhetspatos och vill blottlägga brister i jämställdheten i det svenska samhället så är det nog inte i första eller ens andra hand mot de ”västerländska männen” man bör rikta sökarljuset. De allvarligaste missförhållandena på jämställdhetsområdet  i vårt land återfinns om vi ska vara ärliga inom helt andra demografiska grupper.

     Man kan hitta orsaker till att Miljöpartiet ogärna berättar om detta, exempelvis att man då skulle riskera underblåsa främlingsfientliga strömningar och ge Sverigedemokraterna vind i seglen i valrörelsen. Men det anständiga vore i så fall att Miljöpartiet helt avstod från att uttala sig i jämställdhetsfrågor av detta slag. Att förtiga var de verkligt stora jämställdhetsutmaningarna finns och samtidigt ge sig till att sparka världens mest jämställda man i skrevet är fegt, kränkande och djupt orättfärdigt. Man kan allvarligt ifrågasätta om ett parti som i jämställdhetsfrågor på detta sätt silar mygg och sväljer kameler bör ges förtroende att vara med och regera Sverige.

     I ett vidare perspektiv behöver också JK:s bisarrt selektiva tolkning av vad som konstituerar tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp föras upp på den politiska dagordningen. Frågan måste ställas varför den som är vit, etniskt svensk och heterosexuell ska vara undantagen det rättsskydd i grundlagen som tillerkänns andra motsvarande grupper. Vad finns det för skäl att anta att en persons upplevelse av att vara kränkt, utsatt för hets, förtal och diskriminering skulle vara mindre enbart därför att de grupper han kan hänföras till inte är minoritetsgrupper? Och om inga sådana skäl kan anföras, varför ska i så fall denna upplevelse juridiskt bagatelliseras? Hur rimmar detta med principen om likhet inför lagen?

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: miljöpartiet, jämställdhet, invandring, integration

     I en lång utläggning försöker tidningen med utgångspunkt från Wahlbergs citat leda i bevis att sverigedemokraterna bakom sin städade invandringskritiska retorik i själva verket är mörkbruna rasister och rasbiologer. Andra medier som rapporterat om Wahlbergs uttalanden har i motsats till DN berättat att Wahlberg valt att avgå som en följd av denna negativa uppmärksamhet och man har också avstått från att dra lika långtgående slutsatser om Wahlbergs åsikter och att använda dessa uttalanden för att misskreditera hela det severigedemokratiska partiet.

     Vad är det då mer exakt som Wahlberg har sagt? Jo följande:

     ”Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite, fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i en annan riktning.”

     För några år sedan, i samband med att skolminister Jan Björklund valdes till ny partiledare för folkpartiet efter Lars Leijonborg, framkom att han under sin tid som militärt befäl begagnat sig av en vulgär jargong. Exempelvis kunde soldater ålandes på led uppmanas att hålla avståndet till varandra med uttrycket ”inga bögavstånd”, beväringar som vid inspektion befanns ha slarvat fick detta rubricerat som ”ludermässigt” och inför krigsövningar kunde soldaterna av major Björklund uppmanas att ”gå ut i skogen och runka upp stridskuken”.

     Det militära är en grabbig miljö med en grabbig jargong. Detsamma kan sägas om Internet-forum som Flashback där tonen är rå men hjärtlig. Såväl Björklunds som Wahlbergs uttalanden bör därför värderas insatta i sin kontext. Att som DN dra slutsatsen att Wahlberg menar att afrikaner är genetiskt programmerade att våldta barn är inte seriös journalistik.

     Att jargongen just i invandringsfrågor kan vara i mustigaste laget framkom med all önskvärd tydlighet under Janne Josefssons berömda valstugereportage inför valet 2002. Där var det märk väl inga sverigedemokrater som uttalade sig utan företrädare för de etablerade riksdagspartierna. Den moderate kommunalpolitikern Ulf Björkman drog t.ex. vitsen ”Hur skiljer man en apa från en svart? Sträcker man fram en banan tar apan den med foten”. Partikollegan Christer Ewe ansåg å sin sida att ”muslimer är bra på två saker – att föda barn och utnyttja systemet”. Även socialdemokratiska politiker kunde beslås med betydligt mindre politiskt korrekta formuleringar vid mer informella samtal jämfört med hur man uttalat sig offentligt.

     Vad Wahlberg uttrycker med sina aningen grovkorninga formuleringar är en allmänt vedertagen socialantropologiskt evolutionär tes om att samhällens utveckling och tekniska framsteg påverkas av klimat- och miljöfaktorer. Vårt nordiska ogästvänliga klimat har enligt denna teori verkat pådrivande på människans uppfinningsrikedom. Överlevnaden har här helt enkelt ställt större krav på människans intellekt jämfört med ett klimat där man likt Adam och Eva eller Baloo och Mowgli kan gå runt naken och äta av vad naturen ymnigt serverar.

     Passusen om våldtäkt på kvinnor och barn i Wahlbergs yttrande är förvisso vårdslös men är antagligen avsedd att hänvisa till den mycket låga sexuella introduktionsålder som förekommer i många afrikanska stamsamhällen och att en kvinnas rätt till sin egen sexualitet eller möjlighet att säga nej till samlag ofta är starkt begränsad, också om hon bara är 12-13 år gammal. Att massvåldtäkter utgör en integrerad och institutionaliserad del av krigföring på delar av den afrikanska kontinenten är också ett faktum som Wahlberg sannolikt haft i bakhuvudet när han fällt detta yttrande.

     Den som aspirerar på politiska förtroendeuppdrag bör måhända välja sina ord med större omsorg än vad T.K. Wahlberg i det här fallet har gjort. Men som visats är han inte ensam om att vara omdömeslös i det avseendet och inte heller är det en omdömeslöshet som partipolitiskt kan begränsas till sverigedemokraterna. Att tendentiöst dra ofördelaktigast möjliga slutsatser om en persons politiska åsikter på grundval av sådana vårdslösa uttalanden är inte särskilt seriöst. Men nu är det valrörelse och sverigedemokratena står på tröskeln till riksdagen. I krig och kärlek är allt tillåtet, även boulevardjournalistik i Sveriges största dagstidning.

SD-politiker: Afrikaner programmerade att våldta barn (DN)
SD-politiker avgår efter blogginlägg (Aftonbladet)
SD-politiker går efter blogginlägg (SvD)

Skrivet i bloggosfären om: sverigedemokraterna

     Gunnar Gidefeldt, kommunikationsdirektör på TV 4 – som uppenbarligen inte inser vilken svidande kritik denna nya censurskyltsförsedda version av filmen är mot medieföretaget - meddelar bara att man gjort bedömningen att den nya versionen inte bryter mot lagen och att man därför kommer att sända den. Valfilmen kommer att sändas i TV4 den 6—17 september.

     Man kan konstatera att medias hantering av sverigedemokratena får alltmer absurda konsekvenser. TV4 drar ett löjets skimmer över sig själva genom att sända en valfilm där det står att man censurerat innehållet, vilket man ju också faktiskt har gjort, visserligen inte genom att själva sätta saxen i filmen men väl genom att tvinga sverigedemokraterna att göra det.

     Igår kunde SVT Aktuellt meddela att flera danska partier anser att den odemokratiska särbehandlingen av sverigedemokraterna inför valet är så allvarlig att man anser att valobservatörer bör skickas till Sverige. Detta danska utspel är naturligtvis oehört pinsamt för Sverige som tidigare utnämnts till världens främsta demokrati av ansedda The Economist.

     Dessvärre är nog botten ännu långt ifrån nådd. I synnerhet om sverigedemokraterna skulle kommer in i riksdagen, vilket mycket tyder på,  kommer vi få bevittna åtskilliga nya lågvattenmärken i antidemokrati i form av obstruktion, vulgärretorik, oheliga allianser, utfrysningar, bojkotter osv från media- och politikeretablissemanget.

Här kan du se den censurerade versionen av SD:s reklamfilm:

TV 4 sänder omarbetad SD-film (DN)
Danskar vill skicka valobservatörer (SVT)
Valobservatörer nobbar det svenska riksdagsvalet (SvD)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: TV4, sverigedemokraterna, val 2010

     Denna konsekvens är logisk. Licensjakten går helt på tvärs med varje vetenskapligt underbyggd viltvårdsambition och målsättning att Sverige ska ha en frisk och livskraftig vargsatm. I stället är den en ren politisk eftergift från alliansregeringen till varghatarna och vargfobikerna, lokalpopulism när den är som allra sämst.

     Naturligvis upplever tjuvjägarna med sin ”nollvision” för vargen att deras utrotningsverksamhet fått ökad legitimitet nu när t.o.m. regeringen indirekt sanktionerar vargjakt utan andra motiv än att man inte gillar varg. Att tjuvjakten ökar i stället för att minska är bara ett av många symptom på ett vargjaktsbeslut som väsentligt mer präglas av en ambition att vinna väljare i glesbygden än av vetenskaplig kompetens, omsorg om den svenska vargstammen eller en god viltvård i allmänhet.

     Att detta är en relevant bedömning stödjs också av att EU-kommissionen uppmärksammat och ifrågasatt den kontroversiella svenska licensjakten på varg och begärt svar från Sveriges regering på en lång rad frågor om vilken vetenskaplig grund man menar sig kunna åberopa för denna jakt. Det är svårt att se hur regeringen ska kunna leverera tillfredsställande svar på dessa frågor och det troliga är att ärendet utmynnar i skarp kritik mot från EU-kommissionen mot den svenska regeringen för beslutet att tillåta licensjakt på varg och för hur denna jakt har genomförts.

     Läs gärna också min artikel om vargen och jägarna på Newsmill: Avväpna jägarna och erbjud personer med vargfobi beteendeterapi

Illegal jakt på vargar ökar (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: varg, jakt, vargjakt, licensjakt

Åkesson och Scherman - inte kompisar längre

     I stället för ett allmänt principbeslut stoppar man nu med svepande hänvisningar till Radio- och TV-lagen och EU-direktiv SD:s valreklam och hävdar att den utgör hets mot folkgrupp. För den som sett filmen framstår dessa påståenden som märkliga och ogrundade, om det inte är så att man betraktar varje politiskt utspel om att begränsa invandringen som hets mot folkgrupp.

     Sverigedemokraterna är väl medvetna om vilket mediaklimat de har att förhålla sig till och hade i förväg låtit jurister granska filmen för att förvissa sig om att den inte bryter mot lagen. Det har den inte bedömts göra. TV4 har också tidigare uttalat som enda villkor att reklaminslagen inte får bryta mot svensk lag. Detta beslut vill TV4:s VD Jan Scherman nu inte kännas vid, i stället är det plötsligt en lång rad diffusa kriterier som måste vara uppfyllda. Hela Schermans uttalande lämnar ett intryck efter sig av improviserad efterkonstruktion pga kalla fötter.

     Även om TV4:s tidigare principbeslut att inte befatta sig med sverigedemokraterna var förkastligt i demokratihänseende så var det ändå på ett sätt ett ärligt redovisande av mediaföretagets hållning, vilket är mer än man kan säga om många andra medier som bojkottar partiet i det tysta för att slippa kritiseras för ett odemokratiskt agerande. Nu har alltså även TV4 återgått till denna fega linje.

     TV4:s beslut att inte upplåta reklamplats åt Sverigedemokraterna bör även betraktas mot bakgrund av den propagandafilm mot partiet av journalisten Lena Sundström som TV4 visade för någon vecka sedan. Filmen med namnet ”De kallas rasister” utannonserades som en dokumentär men uppfyllde inte ens de mest grundläggande krav man bör kunna ställa på granskande journalistik i avseende om objektivitet, opartiskhet och saklighet.

     Många, inklusive undertecknad, har nog tvivlat på att TV4 när det kom till kritan verkligen skulle upplåta något reklamutrymme åt sverigedemokraterna inför valet, så särsklit oväntat var inte dagens besked. Sverigedemokraterna kan dock trösta sig med att den gratisreklam man nu får i den journalistiska rapporteringen kring TV4:s beslut att inte visa reklamfilmen är mer värd för partiet än reklamfilmen i sig. På detta inhöstar man sannolikt ett stort antal sympatiröster samtidigt som man ändå får ut reklamfilmens budskap till väljarna.

     Här på Demofon har vi, för att travestera landsfader Per-Albin Hansson, möjligen en del kelgrisar men däremot inga styvbarn. Vi upplåter därför reklamplats åt Sverigedemokraterna alldeles gratis och utan att skämmas. Varsågoda – här är filmen TV4 inte vill visa:

     (Om något annat parti nu upplever sig som orättvist behandlat och också vill få sin reklam visad på Demofon så går det bra att höra av sig. Kontaktuppgifter hittar du genom att klicka på länken ”Om Demofon / Kontakt” överst på sidan.)

Uppdaterat 100828: Sverigedemokraterna meddelar att man avser att göra en ny reklamfilm. Det återstår om så sker att se om den kommer att visas av TV4 eller refuseras på godtyckliga grunder. Mycket talar för att TV4 inte kommer att visa något överhuvudtaget som sverigedemokraterna har producerat.

SD gör ny reklamfilm (DN)

TV4 stoppar SD:s reklamfilm (DN)
Sverigedemokraternas reklamfilm stoppas (Aftonbladet)

Skrivet i bloggosfären om: sverigedemokraterna, TV4, TV-reklam, Val 2010, Jan Scherman, hets mot folkgrupp

     Som humanist vill man gärna helhjärtat stödja Epcat i deras legitima arbete för utsatta och utnyttjade barn i världen, för sådana finns det gott om. När man läser debattartiklar av det här slaget blir man dock arg och frustrerad. Sådana här utspel undergräver allmänhetens förtroende för hjälporganisationer nästan lika mycket som när nyckelpersoner plockar ut höga arvoden eller förskingrar organisationens medel.

     Hur länge ska myten om de ensamma flyktingbarnen odlas, frågar man sig. När ska organisationer som Ecpat, för att inte tala om Migrationsveket och våra politiker, inse att dessa unga män  från MENA-regionen vare sig är ensamkommande, flyktingar eller barn? De utgör i stället en del i en väl uträknad och regisserad migrationsstrategi i flera steg där familjer först samlar ihop pengar eller sätter sig i skuld till en organiserad människosmugglarliga för att få en av sönerna transporterad till Sverige där denne sedan efter att ha fått PUT kan ta hit resten av familjen via vårt lands generösa regler för anhöriginvandring.

     Man är väl förtrogen med internationella konventioner och svensk migrationslagstiftning och även med mer informell svensk praxis i migrationsärenden. Man vet exakt hur man ska agera för att ha störst chans att få uppehållstillstånd. All sådan information tillhandahålls inom ramen för människosmugglarnas resepaket. Men att man bistår med den servicen är kanske inte för mycket begärt i beaktande av vad resenären får betala - ett par hundratusen kr eller mer. Redan här borde varje normalbegåvad svensk politiker och tjänsteman på Migrationsverket inse att något inte står rätt till. Var får ett barn på flykt från ett land där medelinkomsten för en arbetande vuxen är några få kr om dagen tag på sådana belopp?

     Dessa ”barn” uppger nästan alltid en ålder på 16-17 år men har ytterst sällan några handlingar som styrker vare sig ålder eller identitet. Det ingår i stragegin och den fabricerade bakgrundshistoria man uppger som asylskäl att kasta eller förstöra alla handlingar som kan avslöja oriktigheten i de uppgifter man lämnat. I många fall är man i själva verket flera år äldre än man uppger, men även om man inte är det betraktas en 16-17-åring i de länder de här personerna kommer ifrån inte som ett barn, många har t.o.m hunnit gifta sig.

     Det är ytterst sällsynt med barn i lägre åldrar i denna migrantgrupp och flickor förekommer nästan inte alls. Då ska man hålla i minnet att små barns och kvinnors situation i dessa länder ofta är betydligt värre än männens. Men strategin är ju inte att skicka iväg den familjemedlem som har det största humanitära behovet utan i stället den som man bedömer har störst möjlighet att fungera som ett ankare i Sverige för resten av familjen.

     Ecpat tar myten om de ensamkommande flyktingbarnen till en ny och närmast parodisk nivå genom att klumpa ihop dem och deras ”försvinnande” med sådana barn i världen som rövas bort, säljs som slavar och utnyttjas på andra sätt. I det här fallet handlar det emellertid om något helt annat, nämligen om unga män som fått eller befarar få avslag på sin asylansökan som av egen vilja beslutat gå under jorden och nu uppehåller sig illegalt i landet, undan den svenska rättvisan, undan verkställande av utvisning.

     Det är djupt upprörande att Ecpat undergräver förtroendet för sin legitima och behjärtansvärda verksamhet genom att engagera sig i problematiken med de så kallade ensamkommande flykingbarnen utifrån helt felaktiga antaganden. Det vittnar om naivitet, dåligt omdöme och bristande verklighetsförankring – katastrofala egenskaper hos en hjälporganisation som vill säkerställa att medel och insatser används för rätt ändamål, något som inte bara är grundläggande rent verksamhetsrelaterat utan också för att åtnjuta ett gott anseende och motivera människor till givande och ideella insatser. En enskild hjälporganisations misstag och omdömeslösa agerande får dessutom negativa konsekvenser för synen på hjälporgaisationer i allmänhet och Ecpat har därför här ett ansvar som går utanför den egna verksamheten.

     Ecpat har som huvuduppgift att hjälpa barn som utnyttjas sexuellt. Även om man inte vill inse hela vidden av bedrägeriet med de ensamkommande flyktingbarnen borde man i varje fall kunna göra distinktionen mellan denna migrationsgrupp och barn som utnyttjas i sexhandel och trafficking. Ecpat bör omgående revidera sin inställning och exkludera dessa migranter ur sin målgrupp. Helst bör man naturligtvis också deklarera att man ställer sig bakom den rimliga linjen att missbruk av internationella flyktingkonventioner och Sveriges generösa migrationslagstiftning och illegal vistelse på svenskt territorium bör handläggas som de brott de enligt lag är.

494 barn försvann i Sverige under forsta halvåret i år (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: ensamkommande flyktingbarn, Ecpat, invandring

     Efter att Möller tillsammans med sina stadiga personliga assistenter talat Förvaltningsrättens ledamöter och Försäkringskassans tjänstemän till rätta insåg de att Möller är så skröplig att han behöver sina bidrag. En vanligtvis välunderrättad källa meddelar att beslut är att vänta inom kort att Möller dessutom blir berättigad till hemtjänst. Harley Davidsson-motorcykeln ska Möller enligt uppgift byta in mot rollator och permobil. Vid längre resor blir det färdtjänst.

     Demofon får tag på en av nämndemännen per telefon. Han låter påtagligt nervös och vill helst inte tala om saken. På frågan varför domstolen undanröjt beslutet från lägre instans säger han sig bara ha kommit till insikt om hur krasslig Möller faktiskt är. Om denna insikt infann sig i samband med att Möller med sällskap avlade ett personligt besök på nämndemannens kontor eller har något samband med en obekräftad uppgift om att det den senaste veckan ska ha kört osedvanligt många tunga motorcyklar i låg fart förbi det daghem där nämndemannen har sina barn, det vill han inte kommentera.

     Det känns hursomhelst tryggt att veta att våra myndigheter och domstolar har integritet och fattar välgrundade beslut om vem som ska respektive inte ska ha bidrag och att de handskas så omdömesgillt med skattebetalarnas pengar.

Thomas Möller får rätt mot försäkringskassan (Realtid)
Thomas Möller fär rätt mot Försäkringskassan (Expressen)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Thomas Möller, Hells Angels, Försäkringskassan

Hur brun är en blåsippa?

     Journalisten Lena Sundströms dokumentär ”De kallas rasister” som TV 4 visade häromkvällen är bara det senaste exemplet på den ojusta mediedramaturgi som präglar den journalistiska bevakningen av Sverigedemokraterna.

     Greppet här var att låta några av de mest politiskt okunniga och kufiska personer Sundström lyckats hitta – varav några sade sig vara SD-sympatisörer medan andra bara på oklara grunder förutsattes vara det – få gestalta sverigedemokraternas hela väljarkår.

     Sundström har fått anonym e-post fyllda av hot och invektiv. Samtliga dessa låter Sundström påskina har skrivits av sverigedemokratiska väljare. Omvänt skall detta också bevisa att samtliga sverigedemokratiska väljare kan hänföras till kategorin näthatare, Enligt den bekväma förklaringsmodell som Sundström och stora delar av den politiska journalistiken bekänner sig till kan nämligen ingen normal människa vara sverigedemokrat, ingen legitim invandringskritik existera, På sverigedemokraterna röstar bara rasister vars världsbild är grundad på okunnighet, rädsla och hat.

     I verkligheten är det förstås så att politiska idioter och kufar finns i periferin hos alla partiers väljare och att en förklenande väljarskildring av det slag Sundström gjort om Sverigedemokraterna också kan göras om vilket som helst av de etablerade riksdagspartierna. Sundström använder sig här dessutom av samma grepp som sverigedemokrater så ofta anklagats för – att rikta fokus mot ett fåtal klandervärda personer och tillskriva en hel grupp deras karaktärsbrister.

     Att konsekvent omnämna sverigedemokraterna med ett nedsättande epitet ingår också i medias policy. Man skriver inte i allmän politisk nyhetsbevakning ”de marknadsfientliga socialdemokraterna”, ”det kommunisttotalitära vänsterpartiet”, ”centerpartiets lantisar”, ”det miljöfanatiska miljöpartiet” eller ”de moderata skattefoberna” medan däremot sverigedemokraterna regelmässigt och opåkallat definieras som ”främlingsfientliga”, ”populistiska”, ”rasistiska”, ”islamofoba” osv. Och om man nu i omsorg om läsaren anser att sverigedemokraterna i motsats till de etablerade riksdagspartierna behöver varudeklareras varje gång de omnämns så borde man åtminstone i förment objektiv politisk nyhetsbevakning kunna begagna sig av mer värdeneutrala beteckningar som ”nationalistisk”, ”invandringskritisk” eller ”islamkritisk”.

     På somliga nyhetsredaktioner har det ansetts behövligt att ta fram specifika riktlinjer för hur man ska skriva om sverigedemokraterna och formalisera vilka uttryck som ska användas. På Sveriges Radio fanns exempelvis åtminstone för några år sedan ett interndokument där Eko-redaktionens journalister instruerades att konsekvent omnämna sverigedemokraterna som främlingsfientliga, inga andra ”förskönande omskrivningar” fick användas. Det anbefölls också att bevakningen av sverigedemokraterna vid varje tillfälle skulle ske med ett markerat avståndstagande. Det är i sig anmärkningsvärt att en nyhetsredaktion antar en sådan policy och än mer så att det sker på ett public service-företag vars sändningsavtal är villkorat med Radio- och TV-lagens krav på saklighet och opartiskhet. Eftersom retoriken består kan man förmoda att liknande skrivregler fortfarande är i bruk både på Sveriges Radio och annorstädes.

     Belysande för medias särbehandling av sverigedemokraterna är också uppståndelsen kring den debattartikel av partiledaren Jimmie Åkesson som Aftonbladet publicerade förra hösten. Publiceringen ansågs som så kontroversiell att Aftonbladet själva ägnade stora delar av tidningen både samma och påföljande dag åt att förklara sitt beslut och att låta hela det övriga politiska etablissemanget, experter på tryck- och yttrandefrihet, statsvetare m.fl. fördöma, dissekera, olagligförklara, deklarera sin avsikt att JK-anmäla osv Åkessons artikel. Händelsen slogs också upp stort i andra medier.

     Ett liknande ståhej kring en debattartikel från någon annan ledande politiker vore förstås otänkbart. Rabaldret kan dock bättre förstås om man känner till att det finns en tyst publicistisk överenskommelse om att inte släppa in sverigedemokraterna på debattsidorna. Publiceringen av Åkessons artikel sågs som ett förräderi mot denna pakt eller i varje fall som att Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin naivt lät sig användas som en nyttig idiot.

     Det ska framhållas att Helins beslut att låta Åkesson komma till tals inte föranleddes av omsorg om en ocensurerad offentlig politisk debatt. Det Helin hoppades på var i stället att artikeln skulle få partiets rumsrena fasad att rämna och blotta dess enligt hans uppfattning rätta och rasistiska ansikte. Därför hade Helin också ställt som ultimatum för en publicering att Åkesson skulle skriva specifikt om hotet från islam. Hans bedömning var att en artikel i det ämnet hade störst utsikter att avskräcka potentiella väljare och utveckla sig till ett sverigedemokratiskt politiskt självmord. Denna bakomliggande agenda låg även till grund för Aftonbladets parallella beslut att vägra ta in en annons från sverigedemokraterna om stärkt djurskydd.

     Det kan tyckas paradoxalt att en tidning som Aftonbladet upplåter plats för sverigedemokraterna för vad man själv bedömer kunna vara hets mot muslimer samtidigt som man förvägrar dem utrymme för något så okontroversiellt som ett upprop till värn för djuren. Men precis så fel kan det bli när man agerar utifrån en som man tror bakslug men i själva verket  inte särskilt genomtänkt agenda. Därför är medialogiken ofta allt annat än logisk när det handlar om att förhålla sig till sverigedemokraterna.

     Att sverigedemokraterna nekas annonsplats är allmänt sett heller inget ovanligt. TV4 tog exempelvis inför EU-parlamentsvalet förra året beslutet att tillåta TV-reklam från alla partier utom sverigedemokraterna. Många gånger är medier dock inte så ärliga som TV4 så att man öppet deklarerar ett principbeslut. Vanligare är nog att man duckar för särbehandlingskritik genom att utrusta sig med ett antal olika förevändningar för att säga nej till sverigedemokraterna och därmed ge intryck av att man faktiskt gör ett övervägande från fall till fall.

     Ett annat vanligt och regelbundet återkommande mediagrepp är att försöka beslå sverigedemokraterna med kopplingar till nazismen. Det gör man genom att anta en mycket generös definition av begreppet nazism och sedan leta i sverigedemokraternas historia – ofta får man gå mer än 20 år tillbaka – efter personer som kan ha haft något samröre med organisationer eller fällt något uttalande som ryms inom dessa vida ramar. Sverigedemokraterna har här en särskilt otacksam roll eftersom man från andra hållet, från Sveriges verkliga nazister, närmast betraktas som en del av det förkättrade politiska etablissemanget.

     För den som läst den här sortens journalistisk riskerar det bli något av en antiklimax när vederbörande av nyfikenhet sedan gör ett besök på Sverigedemokraternas webbplats i förmodan om att mötas av bruna skjortor och stöveltramp men bara träffar på blågul folkhemsidyll, något av en overklighetskänsla för den som i partiledaren Jimmie Åkesson förväntat sig finna Sveriges svar på Adolf Hitler men möts av elevrådets ordförande i snedrutig slipover.

     Sverigedemokraterna har enligt flera opinionsundersökningar goda möjligheter att komma in i riksdagen i september. Om de gör det talar mycket dessutom för att man då kommer att få en vågmästarställning mellan de två blocken. Det är därför nu mer angeläget än någonsin att informera sig om partiets politik.

     I det läget väljer SVT att dagtinga med sitt public service-uppdrag och utestänga sverigedemokraterna från SVT:s slutdebatt. Man undanhåller därmed väljarna viktig politisk information och berövar också övriga partier möjligheten att konfrontera sverigedemokraterna, eller låter dem slippa, beroende vilket synsätt man vill applicera. SVT:s egen och högt respekterade politiske kommentator K.G. Bergström medgav i TV häromkvällen att detta är ett orättvist beslut som knappast skulle ha fattats mot något annat parti med samma opinionssiffror och i samma parlamentariska läge. Detta väcker ett antal frågor:

     Varför applåderar politiska journalister och de övriga partierna SVT:s missriktade munkavlebeslut mot Sverigedemokraterna? Vore det inte mer naturligt att tvärtom kräva att få möjlighet att vederlägga Jimmie Åkesson inför hela svenska folket på bästa sändningstid? Varför har såväl socialistiska som liberala opinionsbildare och politiker så låg tilltro till attraktionskraften i sin egen politik att de hellre smiter från än tar debatten? Om man är så över blockgränsen förbrödrat övertygad om att stå för det goda gentemot Sverigedemokraterna, varför törs man då inte konfrontera deras invandringskritiska politik med sin egen invandringsvänliga och lita till väljarnas omdöme?

     Är det inte också rent allmänt hög tid att såväl media som etablerade politiska partier upphör med utestängningsstrategin och den alltmer ihåligt klingande nedsvärtningsretoriken gentemot Sverigedemokraterna? Är det inte dags att börja bemöta och konfrontera partiet i sakfrågor och utifrån den politik de deklarerat i sitt partiprogram? Är det inte bara genom att låta åsikter brytas mot varandra i det offentliga samtalet som de dåliga ideologierna kan vederläggas och de bra förankras hos väljarna och stärkas i sin legitimitet? Är det inte så man gör i en demokrati? 

Skrivet i bloggosfären om: sverigedemokraterna

Denna artikel är även publicerad på Newsmill

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

     WikiLeaks använder sig av servrar som är placerade i Sverige och ett av skälen till detta sägs vara det starka integritetsskydd för journalister och förbudet för polis och åklagare att efterforska deras källor som finns i svensk grundlag. Nu  hävdar dock bl.a. Håkan Rustand, byråchef och ställföreträdande justitiekansler, att det faktum att en server står i Sverige inte är tillräckligt för att någotn ska omfattas av det svenska meddelarskyddet. Skyddet gäller endast för sajter med utgivningsbevis – och något sådant har enligt uppgift inte Wikileaks.

     Även Anders R Olsson, författare, journalist och expert på yttrandefrihetsfrågor ser det som märkligt att Wikileaks inte har klart för sig vad som gäller och påpekar dessutom att förbudet att efterforska källor inte är absolut, inte ens om mediet är grundlagsskyddat. Militära hemligheter som har avgörande betydelse för rikets säkerhet omfattas exempelvis inte av meddelarskydd, där har polis och åklagare tvärtom skyldighet att försöka hitta läckan och väcka åtal.

     WikiLeaks har efter att denna debatt uppstått meddelat att man avser att ansöka om utgivningsbevis för sina servrar i Sverige.

     Meddelarskydd som är inskrivet i den svenska grundlagen innebär att vare sig enskilda personer eller myndigheter får efterforska journalisters källor och att det är straffbart att röja en källas identitet som begärt att få vara anonym. För journalistiskt ändamål finns också ett undantag i Personuppgiftslagens (PUL) förbud mot publicering av personuppgifter när denna lag kan anses komma i konflikt med den grudnlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten.

     Journalister som publicerar sig i pappersmedier lyder under Tryckfrihetsförordningen (TF) medan publikationer på Internet lyder under Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I sak är det närmast identiska rättigheter som tillförsäkras och man kan ifrågasätta om det inte vore dags att slå samman dessa två lagar till en enda eller att åtminstone flytta över också Internet-publikationer till TF. Men den grundlagsutredning om relativt nyligen avslutades efter att ha pågått under flera mandatperioder verkar inte ha brytt sig om att utreda detta (heller).

     För pappersmedia erhålls utgivningsbevis från Patent- och registreringsverket (PRV). För Internet-publikationer utfärdas utvigningsvbevs i stället av Radio- och TV-verket. Ansökan om utgivningsbevis är förenat med en avgift om 2000 kr. En ansökan kan också avslås.

     Det är svårt att hitta något lagstöd i vare sig Tryckfrihetsförordningen (grundlagen) eller PUL som ger stat och myndigheter rätt att på det här sättet villkora skydd och rättigheter med ett avgiftsbelagt tillstånd. Själva idén att du ska behöva köpa dig lagskydd känns dessutom helt oförenlig med ett demokratiskt samhälle och en rättsstat och för extrapolerat rentav tankarna till den under världens beskyddarverksamhet.

     Man kan med fog också misstänka att stora medieaktörer knappast har några problem med att få sina ansökningar beviljade medan den lille bloggaren med journalistiska ambitioner kan få större problem. Även om 2 000 kr inte är ett astronomiskt belopp är det dock ändå en större summa för en enskild än för ett medieföretag.

     Det här måste naturligt ändras och det bör göras skyndsamt. Lagen ska skydda alla, inte bara dem som betalat för skydd. Den lille enskilde publicisten på Internet måste också på ett fullgott sätt tillerkännas samma rätt och skydd som den stora pappersburna publikationen.

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Svenskt skydd gäller inte WikiLeaks (DN))
Radio- och TV-verket – Utgivningsbevis

Skrivet i bloggosfären om: WikiLeaks, meddelarskydd, grundlagen, utgivningsbevis, personuppgiftslagen, PUL, tryckfrihetsförordningen, TF, yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, Radio- och TV-verket, Patent- och registreringsverket, PRV

     Adekvat vård finns visserligen att få också i Libanon men till en kostnad som vida överstiger föräldrarnas ekonomiska möjligheter. I sådana här fall är det grannlaga avvägningar som måste göras. Svårt nödlidande barn kan räknas i hundratals miljoner i världen och Sverige har endast resurser att hjälpa en bråkdel av dessa. Ehuru behjärtansvärt är det insatt i ett större sammanhang inte alldeles självklart att det är just Rim som vårt land har störst skyldighet att hjälpa, men inte heller att vi kan frånsäga oss denna skyldighet.

     Det finns dock samtidigt också ett annat viktigt sammanhang i vilket avvisningen av Rim bör sättas in som handlar om hur rimligt Migrationsverkets beslut kan anses vara i detta fall jämfört med hur man beslutar i andra ärenden. Ta exempelvis fallet med 17-årige irakiern Barzan Kamal Othman Khoshnaw som beviljas permanent uppehållstillstånd trots att han dömts för mord, olaga tvång och övergrepp i rättssak.

     Khoshnaw mördade sin 16-åriga svenska flickvän för att han trodde att han gjort henne gravid och att hon inte ville göra abort. Vid obduktionen efter mordet visade det sig dock att flickan inte alls varit gravid. Brottsutredningen och obduktionen vittnar om ett synnerligen brutalt mord. Khoshnaw har genom att angripa flickan med kraftigt strypande våld mot halsen, genom att med mycket kraftigt våld i form av sparkar och slag mot hennes huvud, hals och överkropp samt genom att kasta henne mot ett stort stenblock, tillfogat henne sådana allvarliga skador att hon avlidit. Avtryck från Khoshnaws skosula i mordoffrets ansikte visar att Khoshnaw hoppat och stampat på flickans huvud.

     Svårt sjuka tvååringar utvisas medan brutala mördare får stanna, så ser svensk invandringspolitik ut idag. Detta är heller inga unikum, de horribla exemplen skulle kunna fylla en hel bok. Brister i riktlinjer, regelverk, rutiner, handläggning osv som bottnar i en bakomliggande strutsmentalitet och brist på verklighetsförankring i synen på migrationsfrågor hos våra rikspolitiker har lett till en absurd situation. Ett rimligare utfall för vilka som får och inte får stanna i Sverige skulle troligen uppnås om Migrationsverket avgjorde ärendena med tärningskast.

     I fallet Rim bör kritik också riktas mot Johan Pehrson, riksdagsledamot och gruppledare för Folkpartiet och sedan FRA-omröstningen riksbekant för sina diktatorsfasoner. Han anser att det politiska engagemanget ”går för långt” och ”undergräver rättsstaten” när lokalpolitiker nu engagerar sig i tvååriga Rims situation. Det är visserligen uttalanden helt i linje med Pehrsons omvittnade elitistiska ideologi där enskilda politiker, även riksdagsledamöter, och naturligtvis enskilda medborgare förväntas rätta in sig i ledet, hålla tyst och agera så som man fått dikterat för sig från högre ort, men de är inte mindre anmärkningsvärda för det.

17-årige irakiern Barzan Kamal Othman Khoshnaw beviljas PUT efter att brutalt ha mördat sin svenska flickvän

     När människor – politiker såväl som vanligt folk – utnyttjar sin grundlagsskyddade demokratiska rättighet att uttrycka sin åsikt, då är det enligt Pehrson politisk överprövning av enskilda fall som undergräver rättsstaten. Pehrson anser inte att missnöjda människor bör gå ut med plakat och tala om vad de tycker. Extrapolerat innebär det att Pehrson argumenterar för att avskaffa centrala rättigheter i en demokrati som mötes- och demonstrationsrätten.

     Ännu märkligare blir det när man vet att personer som Johan Pehrson inte heller anser att politiska partier som Sverigedemokraterna, som inom ramen för det parlamentariska systemet engagerar sig politiskt för en anständigare migrationshantering, har någon plats i svensk politik. Sammantaget måste man fråga sig om Pehrson inte i själva verket vill avskaffa demokratin helt och hållet och ersätta den med Pehrsons lilla rö… ehh.. blå.

     Det är också en extremt empatilös främlingsfientlighet som Pehrson ger uttryck för när han menar att det är helt i sin ordning att utvisa dödssjuka småbarn och att den som tycker något annat ska hålla käft. Föreställ er rubrikerna i media om Jimmie Åkesson kommenterat fallet Rim på motsvarande sätt.

     I dagens lagstiftning finns begränsat utrymme att pga sjukdomsskäl inte verkställa ett avvisningsbeslut och ännu mindre utrymme att inte fatta eller ompröva det. Att det förhåller sig så hindrar dock inte att politiker och medborgare tar tillfället i akt att uttrycka sin åsikt om detta förhållande i samband med att ett enskilt beslut fattas. Tvärtom är det mycket pedagogiskt att opinionsbilda och föra denna debatt i skenet av faktiska beslut – t ex det att avvisa ett svårt sjukt barn eller att bevilja permanent uppehållstillstånd åt en mördare. Det är rent mänskligt också naturligt att vilja uttrycka sin empati respektive antipati mot människor som dessa och att reagera när lagstiftningen ger uttryck för något som är det allmänna rättsmedvetandets motsats.

     Om Pehrson inte gillar utomparlamentariska politiska uttryck borde han dessutom börja med att deklarera sitt avståndstagande från hot, våld, misshandel, äggkastning, vandalisering, störning, obstruktion och liknande företeelser som är Sverigedemokraternas vardag att hantera. Sådant är i motsats till fredliga demonstrationer och enskilda människors yttrande- och åsiktsfrihet ett verkligt politiskt problem. Så länge svensk invandringspolitik ser ut som den gör bör vi vara tacksamma att inte alla resonerar som Johan Pehrson och att åtminstone några inte lyder hans påbud att vara tysta.

Dödssjuk tvååring utvisas (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Migrationsverket, invandring, integration

Scener från ett svenskt klassrum?

     Det beskedet får betraktas som föga förvånande. Att barometern visar att så mycket som 40 procent av svenskarna har en negativ inställning också till slöja som inte täcker ansiktet (hijab, shayla) är möjligen något mer överraskande. Sammantaget visar dock siffrorna att gårdagens utspel från folkpartiledaren Jan Björklund om ett förtydligat förbud mot ansiktstäckande slöja i skolan har en bred folklig förankring och inte kan marginaliseras eller avfärdas som ett uttryck för främlingsfientlighet så som skett i reaktionerna på Björklunds utspel från partipolitiskt håll och på tidningarnas ledarsidor.

     Ingen kan på allvar hävda att 90% av svenskarna skulle vara uttalat främlingsfientliga. Enligt Mångfaldsbarometern har också färre än 6% en sådan inställning. Avogheten gentemot heltäckande slöja måste således sökas i andra mer pragmatiska ställningstaganden, exempelvis de som Jan Björklund och Lärarförbundets ledning framfört om svårigheter att kommunicera med och att identifiera personer som döljer ansiktet.

     Det massiva folkliga motståndet mot att tillåta ansiktsdöljande slöja i skolor och på arbetsplatser bottnar säkert också i vedertagna konventioner i vår sekulära demokrati om var gränsen går mellan den enskildes privata religionsutövande och vederbörandes delaktighet i det gemensamma samhällets olika funktioner. Man anser inte att ett åberopande av en viss religionstillhörighet med automatik berättigar till långtgående särrättigheter som inte tillerkänns andra grupper eller individer. Slutligen betraktar nog också väldigt många svenskar slöjan som ett uttryck för värderingar som är förtryckande, ojämställda och odemokratiska.

     De som kritiserar ett slöjförbud menar att frågan getts orimliga proportioner pga det fåtal som idag åberopar rätten att bära ansiktsdöljande slöja. Det finns flera invändningar mot en sådan argumentationen. Att ett förbud skulle beröra en liten grupp idag innbär inte att den gruppen alltid kommer att vara liten. Lagar har också principiella innebörder och uttrycker grundläggande samhällsvärderingar. Att det endast begås en handfull mord i landet varje år föranleder knappast någon att onödigförklara kriminalisering av sådana gärningar. Även om i framtiden inte en enda människa bragtes om livet i Sverige skulle vi ändå behålla lagen som ett påbud och utryck för en humanistisk princip.

     Det proportinellt orimliga står snarare tvärtom att söka i att något som borde vara den enskilda skolans eller arbetsplatsens angelägenhet och rätt att upprätta rimliga ordningsregler har blivit en riksangelägenhet och förts upp till debatt på högsta nivå. Detta skulle knappast ha skett om motsvarande krav kommit från annat håll än från företrädare för en minoritetsreligion. Ändå vill de skenliberala debattörer och politiker som tar slöjbärarna i försvar reducera slöjan till ett klädesplagg vilket som helst. Man kan i så fall undra varför dessa personer varit så tysta när vanliga icke-troende elever protesterat mot att inte få ha sin bakvända baseballkeps eller bombarjacka på sig i klassrummet. Och hur många ledarskribenter och politiker skulle uttala stöd för den som kräver att få komma till jobbet iklädd rånarluva eller tomtemask från Buttericks?

     Vän av ordning måste därför fråga sig vad det är för slags liberal diskurs som ger den med religiös lisvåskådning särrättigheter som den med sekulär livsåskådning förvägras. Politisk ideologi och lagstiftning bör bottna i allmängiltiga sanningar, inte handla om att godtyckligt dela ut fribrev till höger och vänster med utgångspunkt från vad som för ögonblicket anses politisk korrekt eller vilka särintressens lobbyister som varit flitigast med att springa ned makthavarnas korridorer.

     Den heltäckande slöjan försvårar kommunikation och identifikation och får därför socialt begränsande konsekvenser för den kvinna som bär den. Den ingår dessutom som en del i en ålderdomligt religiös och ojämställd kvinnosyn och kvinnoroll som inte hör hemma i ett modernt sekulärt jämställt och demokratiskt samhälle. Denna kvinnosyn/-roll är i sin tur en del av en religiös/politisk ideologi där man generellt tar avstånd från västerländsk upplysning, demokrati och liberalism och i stället verkar för ett teokratiskt samhälle där varje aspekt av livet dikteras av guden Allah, profeten Mohammed, Koranen och sharialag.

     I ett demokratiskt samhälle kan man teoretiskt genom ett demokratiskt beslut avskaffa demokratin. I ett liberalt samhälle kan i teorin individen genom sin frihet bestämma sig för att avsäga sig sin frihet. I realiteten är sådana paradoxer emellertid endast filosofiskt akademiska tankeexperiment. I praktisk politik måste demokrati och frihet försvaras mot det som är deras motsatser. Att slå vakt om dessa grundvärden är en skydlighet och ett ansvar som alla i Sverige har – mot varandra i samhället idag, mot dem som kom före oss och gav oss vår demokrati och frihet, samt inte minst  mot alla dem som kommer efter oss som också bör ha samma rätt att åtnjuta demokrati och frihet som vi.

     Det finns I Sverige ett antal muslimska kvinnor som inte är beredda att axla sin del av detta solidariska samhällsansvar, som inte vill stå upp för sina olyckssystrar som här och nu under islam påtvingas både slöja och ett underkuvat liv pga sitt kön. De vill i stället fortsätta att offentligt kokettera med anstötliga attribut som intimt hör samman en underordnad kvinnoroll och ett odemokratiskt samhällsskick. Borde vi inte snarare diskutera dessa kvinnors svek mot oss andra och underminering av de värderingar som Sverige som demokratisk nation står för än att oja oss över den lilla inskränkning i den personliga friheten som ett förbud mot ansiktsdöljande slöja på arbetsplatsen och i skolan eventuellt skulle kunna anses vara?

     Läs gärna också min artikel i Aftonbladet om slöjan. Den skrev jag för tre år sedan men den är snarast mer aktuell idag än när den skrevs:

     Slöjan – ett svek mot kvinnorna?

Negativ attityd till burka i skolan (DN)
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/se-bakom-slojan-1.1148940
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/folkpartiet-vill-garna-ha-en-konflikt_5091453.svd
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/ledarskribenter-kritiserar-jan-bjorklund_5092029.svd
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/bjorklund-de-flesta-haller-med-mig_5091779.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7574463.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7572441.ab
http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2086399/bjorklunds-utspel-om-burkaforbud-sagas-fran-flera-hall
http://www.expressen.se/debatt/1.2086310/jannes-slojforbud-andas-cynisk-populism
http://www.expressen.se/kronikorer/1.2086425/lotta-groning-det-har-luktar-valpopulism
http://www.expressen.se/kronikorer/1.2086435/marie-soderqvist-i-sverige-visar-man-sitt-ansikte

Skrivet i bloggosfären om: slöja, nikab, burka, islam, invandring, integration, mångkultur

     Skolverket meddelade visserligen i ett utlåtande 2003 att en rektor kan förbjuda heltäckande slöja om det påverkar undervisningen negativt, men en vuxenstuderande i Stockholm har anmält sin skola till Diskrimineringsombudsmannen pga ett sådant förbud. Det fallet är ännu inte avgjort. Dagens lagstiftning behöver mot bakgrund av detta förtydligas menar Björklund som vill att Sveriges rektorer ska ha lättolkade lagar och inte ska behöva hamna i domstol för att veta att man tolkat lagen korrekt.

     Allmänt säger Björklund också att undervisning är kommunikation, att möjligheten att se varandra i ansiktet är grundläggande för att kunna kommunicera med varandra och att det därför i sådana sammanhang är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet. Lärarförbundets vice ordförande Ann-Charlotte Eriksson är av samma mening och efterlyser en lag som ger besked om vad som gäller, där det tydligt framgår vad en rektor får göra. Eriksson påtalar också att en lärare inte kan se vem det är som faktiskt kommer till en lektion eller för att skriva ett prov om eleven bär heltäckande slöja. En lärare måste kunna vara säker på att det är rätt elev som hon eller han sätter betyg på.

     Ingen skugga över Björklund som i denna fråga i motsats till många av sina politikerkollegor inte gått i pk-fällan. Allmänt är det dock nog fler än jag som har svårt att värja sig från känslan av att bevittna en politisk satir när vi läser tidningsnotiser eller ser nyhetsinslag i TV som handlar om heltäckande slöja. Det finns en närmast overklig absurditet i att rikspolitiker, fackförbund, skolor, ombudsmän och domstolar behandlar denna fråga som om slöjbärarnas krav faktiskt förtjänade att tas på allvar som för tankarna till en sketch med Monty Python eller Killinggänget.

     Vad blir nästa absurda religiösa/kulturella attribut som vårt samhälle ska behöva ta på allvar? Om flagellanterna får en ränessans ska då klassurmmen fyllas av elever och lärare i tagelskjorta och med tre meter höga träkors på ryggen och avbrott i undervisningen medges så att man får möjlighet att piska synden ur varandra?

     Det finns stammar i Amazonas där man använder kobajs som hårgelé. När invandringen till Sverige från denna del av världen ökar, är då detta väldoftande kulturella inslag något vi bör välkomna i våra skolor och på våra arbetsplatser? Om Adam & Eva-rörelsen kräver sin rätt att gå så som Gud skapade människan innan hon åt av kunskapens frukt och började skyla sig, ska de då få rätt att vara spritt språngande nakna på jobbet och i skolan?

     Får vi i en inte alltför avlägsen framtid en motsvarande politisk diskussion på fullt allvar där tunga auktoriteter i samhället dryftar huruvida nakenhet kan anses försvåra kommunikationen människor emellan i yrkesliv och undervisning pga den sexuella distraktion den kan ge upphov till och huruvida en tung doft av djurspillning är något som inverkar menligt på undervisningen i klassrummet eller är något man snabbt vänjer sig vid och rentav kan lära sig tycka om?

     Det skulle inte förvåna mig. Men jag hoppas samtidigt att vi i Sverige i stället en gång för alla gör upp med denna missriktade politiska korrekthet och kulturrelativism. Vårt land har skadats tillräckligt under de dencennier som denna diskurs tillåtits råda.

     Läs gärna också min artikel i Aftonbladet om slöjan. Den skrev jag för tre år sedan men den är snarast mer aktuell idag än när den skrevs:

     Slöjan – ett svek mot kvinnorna?

Fp vill strama upp slojregler (DN)
Fp vill strama upp slojregler (SvD)
Fp vill strama upp slojregler (Aftonbladet)

Skrivet i bloggosfären om: slöja, nikab, burka, islam, invandring, integration, mångkultur

      För en svensk som känner ansvar för sitt land ter det sig inte alldeles enkelt att avfärda eller vederlägga vad Jimmie Åkesson säger i dessa filmsekvenser – om man lyssnar vill säga och inte bara slår dövörat till av ren reflex till följd av den indoktrinering om vad Sverigedemokraterna står för som kontinuerligt levereras från det politiska etablissemanget och media.

     För den som läst vad Sverigedemokraterna skriver i sitt partiprogram framstår mediabilden av partiet som grovt överdriven. Utöver det faktum att partiet är ett oskrivet blad i riksdags- och regeringssammanhang finns egentligen heller inga konkreta skäl att tillskriva Sverigedemokraterna en lägre trovärdighet än övriga partier. Att ett parti som på allvar är i färd med att etablera sig i riks- och lokalpolitiken drabbas av en smula växtvärk är det rimligt att ha lite överseende med.

     Som kontrast till Jimmie Åkessons beskrivning av sitt parti och som det senaste exemplet på den mediala hegemonin kring att demonisera Sverigedemokraterna hittar vi journalisten Lena Sundströms TV-dokumentär ”De kallas rasister”. I den letar Sundström rätt på de mest okunniga SD-väljare hon kan uppbringa och låter dem och deras uttalanden få representera partiet. Det är samhällsgranskande journalistik när den är som sämst och på en så låg nivå att Sundström äventyrar sin yrkesheder. Politiska idioter finns i marginalen bland alla partiers väljare och en sådan här föga smickarande skildring hade kunnat göras om vilket som helst av de etablerade riksdagspartierna.

     Draghjälp får Sundström också av DN som intervjuat henne om dokumentären. I den vänder hon ogenerat upp och ned på verkligheten. De i realiteeten socialt och medialt stigmatiserade och utestängda sverigedemokraterna som lever med obstruktion från samhället och under hot och trakasserier från autonoma vänstergrupper framställs av Sundström som om de vore de som hotar och brukar våld. Och Sverigedemokraterna som i princip varit bojkottade från tidningarnas debattsidor och andra mediala megafoner påstås i en logisk kullerbytta vara det parti som satt agendan för den politiska debatten.

     Sundström drar sig inte heller för att upprepa slitna och ihåliga lögner som den att Sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti som inte tror på människors lika värde. I nästa andetag frågar hon sedan sig själv hur man pratar om ämnet på ett smart och civiliserat sätt. Det hade onekligen varit bra om Sundström inte betraktat den frågan som retorisk utan i stället ägnat den och vad hennes yrkesetik förpliktar till lite eftertanke innan hon gjorde den här dokumentären.

Hon ville möta de vanliga rasisterna (DN)

     Eftersom Sverigedemokraterna troligtvis kommer in i riksdagen i höst och dessutom sannolikt med vågmästarställning borde det vara angeläget för varje politiskt intresserad svensk och väljare att sätta sig in i partiets politik. En lämplig start är att klicka på följande länk:

Sverigedemokraterna – våra åsikter

     Man kan också titta på följande tre filminslag om vardera ca 2-3 min där Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson berättar lite om partiets syn på Sverige, på vårt lands ansvar för nöden i vår omvärld, på den nya kriminalitet som vuxit fram i Sverige de senaste decennierna och på hur vi bör tacka våra pensionärer för det land de genom sitt arbete har gett oss.

Om invandringspolitiken:

Om kriminaliteten och otryggheten:

Om de äldres situation i dagens Sverige:

     Är Lena Sundströms bild av Sverigedemokraterna mer trovärdig än Jimmie Åkessons? Jag anser inte det. Jag tror också att de flesta genomskådar vulgärjournalistik av det slag som Sundström ägnar sig åt. Den som vill försöka besegra Sverigedemokraterna bör åtminstone göra det i ärlig kamp. Man vinner vare sig match eller publikens gillande på att utdela slag under bältet.

Jämnt mellan blocken – SD vågmästare

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, Lena Sundström, val 2010

     PRIDE arrangeras av en liten kärna HBT-aktivister, queerteoretiker och lesbiska feminister vars värderingar och metoder att torgföra dem troligen är främmande också för flertalet bland de sexuella minoriteter man säger sig företräda. Drivkraften bakom den glättiga ytan tycks främst vara ett hat mot det heteronormativa majoritetssamhället.

     HBT-rörelsens krav stannar inte vid att kräva att bemötas med tolerans av den heterosexuella majoriteten. Målsättningen är att riva ned alla normer baserat på en diskurs där de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen beskrivs som fördomsfulla bakåtsträvare eller värre.

     Och om någon av oss dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och ifrågasätter det lämpliga i att jippon som PRIDE sexualiserar det offentliga rummet eller efterfrågar en diskussion om homoadoptioner som inte utgår från HBT-personers rättigheter utan från barnets bästa, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.

     När någon gång en avvikande uppfattning ändå släpps fram i debatten, då är det så gott som undantagslöst utifrån en kristen livsåskådning. Det är en ofarlig grupp att använda som opartiskhetsalibi. Motsvarande värderingar inom andra religioner är mer obekväma. De passar inte in i den rådande religions- och kulturrelativistiska diskursen. Kritik utifrån en allmän sekulär värdegrund som inte enkelt kan avfärdas som nynazistisk stör också den tillrättalagda bild av det svenska samhällets konsensus i dessa frågor som etablissemanget vill visa upp. Det är ett demokratiproblem att det offentliga samtalet begränsas av en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället.

     När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personerna själva. Även om hot och våld som utomparlamentariska åsiktsyttringar inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.

     PRIDE skapar också en mycket märklig (men förhoppningsvis inte representativ) bild av sexuella minoriteters beteende och livsstil. För den som inte har någon person från en sexuell minoritet i umgängeskretsen och saknar andra referenser än PRIDE att grunda sina intryck på är risken stor att eventuella negativa åsikter om HBT-personer förstärks snarare än de försvagas. I så fall har ju PRIDE motverkat sitt eget syfte, om nu inte syftet vill säga – vilket man ibland har anledning att befara – främst är att provocera det heterosexuella majoritetssamhället.

     För HBT-rörelsens militanta kärntrupper tycks inget mellanting finnas mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad göras mellan konstruktiv kritisk dialog och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser. 

Denna artikel är även publicerad på Newsmill

Läs gärna även mina övriga artiklar i ämnet på Newsmill:

Våga-vägra-prajda
Med könsneutral äktenskapslag offrar vi barnen på den politiska korrekthetens altare

En festival för kärlek – som förföljs av hat (DN)
Heteronormen angår oss alla (SvD)
Gay-Pride parade Sets Mainstream Acceptance Of Gays Back 50 Years (The Onion)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: PRIDE, HBT, gay, homosexualitet, queer, RFSL

     Boken väckte visst rabalder när den kom ut förra året och skildrar familjelivet hos en muslimsk bokhandlarfamilj i Afghanistans huvudstad Kabul. Med västerländska ögon sett är det en deprimerande verklighet som framträder, med månggifte, patriarkal maktutövning, kvinnoförtryck och en värld genomsyrad av allmänt obehagliga och ålderdomliga religiösa/sociala värderingar. Och det är inte talibanernas utan det andra Afghanistan som bl.a. svenska soldater strider och dör för som skildras. 

     Seierstad hade redan innan boken kom ut gjort sig ett namn som orädd krigskorrespondent från Irak. Nu har hon och hennes förlag alltså stämts för intrång i privatlivets helgd av en av de verkliga personer som persongalleriet i hennes bok är baserat på och förlorat. Skadeståndsbeloppen är på 120.000 kr respektive 125.000 kr. Seierstads juridiska ombud meddelar att man överväger att överklaga domen. Med tanke på de implikationer en dom som denna har på grundläggande politiska friheter som åsikts- och yttrandefrihet och även på den konstnärliga friheten får vi hoppas att så verkligen sker och att domen inte står sig i högre och förhoppningsvis mer insiktsfull instans.

Åsne Seierstad dömd till skadestånd (DN)
Åsne Seierstad dömd till skadestånd (SvD)
Bokhandlarens hustru fick rätt mot Seierstad (Aftonbladet)
Åsne Seierstad dömd till skadestånd (Expressen)
Bokhandlarfamilj vill ha mer pengar (DN)

Skrivet i bloggosfären om: Åsne Seierstad, Bokhandlaren i Kabul, Suraia Rais, Shah Mohammed, Afghanistan, islam

Fredrik Reinfeldt besöker muslimskt halalslakteri

     Halal och kosher är muslimska respektive judiska religiösa föreskrifter om vad man får äta, hur det ska tillagas och hur djur ska slaktas. De uråldriga slaktmetoderna är med moderna ögon sett barbariska och plågsamma – djuret får inte avlivas eller ens bedövas utan ska sprattlande vid fullt medvetande få halspulsåder och strupe avskuren och långsamt blöda ihjäl. Djurplågeriet åtföljs enligt religiösa påbud av diverse liturgiska ritualer, t.ex att djuret ska vara vänt mot Mecka och att slaktaren skall mumla ”Bismillah”.

     Bland de svenska politiker som utmärkt sig när det gäller att vilja låta vidskeplighet få företräde framför djurskydd återfinns Mehmet Kaplan (mp), Fredrik Reinfeldt (m), Fredrik Malm (fp), Lars Leijonborg (fp), Joe Frans (s) m.fl. men många fler ger sitt passiva stöd genom att ducka för frågan. Även DO har länge drivit åsikten att Sverige måste tillåta mer av djurplågeri för att vidskepliga minoritetsgrupper inte ska diskrimineras.

     Inom den svenska kristenheten finns också vissa som anser att gammaltestamentligt barbari bör ha företräde framför nytestamentlig humanism och den gyllene regeln och som är ivriga tillskyndare av en nedmontering av djurskyddet till förmån för primitiva offerriter. Bland dem kan nämnas Sven-Bernhard Fast (generalsekreterare Sveriges Kristna råd), Caroline Krook (biskop emeritus Svenska kyrkan), Peter Weiderud (s-riksdagsman och ordförande i Sveriges kristna socialdemokraters förbund), Karin Wiborn (missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet) som häromdagen gemensamt gick ut i ett upprop för detta på DN Debatt.

     Filmen nedan är ett exempel på hur halalslakt kan gå till idag när ålderdomligt barbari och modern teknik förenas i grymhet. Detta är alltså vad politiker, religiösa företrädare och Diskrimineringsombudsmannen vill tillåta i Sverige (OBS! känsliga tittare varnas för mycket obehagliga bilder som riskerar etsa sig fast på näthinnan):

     Det enda politiska parti i Sverige som tydligt tar avstånd från rituellt djurplågeri vid slakt och mot att vidskepliga sedvänjor i religionsfrihetens namn tillåts inkräkta på det svenska djurskyddet är Sverigedemokraterna. Man är också parlamentariskt politiskt ensamma om att säga nej till att svenska djurskyddslagar kringgås genom att halal- och kosherslaktat kött importeras från utlandet. Med sig har man dock bl.a. Veterinärförbundet, Djurskyddet Sverige och Förbundet Humanisterna. Sannolikt har Sverigedemokraterna i denna fråga också stöd hos en majoritet av det svenska folket. Kanske en vinnarfråga i valet den 19 september?

Religiös slakt är inte förbjuden i Sverige (DN)
Är vi beredda att älska juden och muslimen (DN)
Kött från plågade djur säljs i mataffärer (SvD)
Halalmärkt kött inte slaktat efter muslimska regler (Sydsvenskan)
Julia Caesar, snaphanen.dk – djurplågeri i Guds namn

Skrivet i bloggosfären om: islam, judendom, kosher, halal, djurskydd, djurplågeri, invandring, integration, mångkultur, DO, Diskrimineringsombudsmannen

     Räknar man in alla som har utländskt klingande namn blir siffran ännu högre. Det är en närmast ofattbart hög överrepresentation av kriminalitet hos en grupp som demografiskt bara utgör ca 8% av Norges befolkning.

     Ett nyhetsinslag som detta vore närmast otänkbart i Sverige, i synnherhet i SVT, vilket är anmärknigsvärt eftersom det är det enda mediaföretag vars sändningstillstånd är villkorat med iakttagande av Radio och TV-lagens regler om saklighet och opartiskhet. Man borde därför kunna förvänta sig att få en rak, ärlig och ovinklad nyhetsrapportering från SVT. Det kan man inte. Den oskrivna lagen om politisk korrekthet har alltid företräde för SVT:s ledning och nyhetsredaktioner.

     Så däremot icke i Norge. Med svenska ögon ter sig NRK:s ogenerade sätt att redovisa sakernas tillstånd som på gränsen till naivt – begriper inte NRKs redaktion hur politiskt laddade dessa sanningar är? Inser de inte vilken risk för social stigmatiserande kritik från det politiska etablissemanget de utsätter sig för? Eller så begriper man mycket väl men har insett att fakta och sanningar aldrig kan vara diskriminerande, hur obekväma de än är, och att nyhetsförmedling med feghet och hyckleri som ledstjärna är den samhällsbevakande journalistens verkliga dödssynder. NRKs frispråkighet ska också ses mot bakgrund av att landets närmaste motsvarighet till Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, inte ligger och pendlar runt riksdagsspärren utan har ett väljarstöd på 20-30%. För detta lyftom vi vårt stop och stämmer in i ett ”Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem…”.

     Se inslaget och bedöm själva:

Skrivet i bloggosfären om: invandring, integration, mångkultur, kriminalitet, brottslighet, Norge, Oslo, NRK, politisk korrekthet, SVT

     Pirate ISP:s affärsidé är att leverera internet enligt Piratpartiets politiska värderingar. Man vill värna kundernas privatliv och politisera debatten om internetleverantörer säger Gustav Nipe, vd för Pirate ISP. Pirate ISP ingår enligt Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge i partiets verksamhet. Tanken är också tänkt att verksamheten ska bidra med pengar till partiets kassa.

     Det ska bli intressant att se hur långt man kan ta detta initiativ tekniskt, juridiskt och politiskt, exempelvis när det gäller att skydda sina kunder mot IPRED-lagen eller mot det breda nätfiske som FRA ägnar sig åt. Du vet väl förresten att du kan skriva till FRA, Box 301, 161 26 Bromma och begära undantag från signalspaning med hänvisning till att du vare sig är terrorist, spion eller grov brottsling. Ett formulär för detta kan du hämta här.

Piratpartiet levererar bredband åt kommunalt bolag (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Piratpartiet, Pirate ISP, Ipred, integritet, signalspaning, FRA

     Copyswede har ända sedan kassettbandens och videokassetternas tid, tack vare framgångsrik lobbyverksamhet, som enda privata aktör lyckats förvärva rätten att beskatta svenskarna. På en lång rad inspelningsbara produkter såsom CD- och DVD-skivor, mp3-spelare osv belastas konsumenten med en avgift som går till organisationen Copyswede. De delar sedan ut denna omvända Robin Hood-skatt till de upphovsmän och rättighetsinnehavare som varit mest kommersiellt framgångsrika under året.

     Avgiften påförs på samma sätt som moms eller punktskatt men som kund ser du inte detta eftersom den i motsats till andra skatter inte behöver redovisas öppet. Principiellt demokratiskt måste det betraktas som rättsvidrigt att en privat aktör ges rätt att beskatta medborgarna, något som skall vara förbehållet stat, landsting och kommun. Copyswede kan genom denna särlagstiftning tjäna pengar på produkter som de vare sig tillverkar, distribuerar eller säljer, något som strider också mot grundläggande marknadsekonomiska principer.

     Dessutom får avgiften ett antal orimliga konskekvenser på individnivå. Vare sig du använder dina avgiftebelagda produkter till att kopiera upphovsrättsskyddat material eller något helt annat, exempelvis att lagra dina egenproducerade dokument, måste du betala avgift. Om du är musiker och spelar in en egen CD som du ger bort till dina vänner, då betalar du via Copyswede pengar till artister som Benny Andersson, Ulf Lundell och Vikingarna och till de stora skivbolagen. Detta trots att du själv inte tjänar en krona på din musik.

      Om du kopierar upphovsrättsskyddat material som du inte har rätt att kopiera, s.k. piratkopiering, måste du också betala avgift. Detta medför att Copyswede i strikt mening gör sig skyldiga till häleri genom att bereda sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Om brottet är grovt – vilket det ju måste anses vara i det här fallet – kan det ge upp till 6 års fängelse. Copyswede försöker undgå straffansvar genom att hävda att avgiften är avsedd att tas ut endast på laglig privatkopiering men som avgiften är konstruerad går det inte att skilja ut det ena från det andra vilket medför att en stor del – sannolikt en majoritet – av intäkterna kommer från olaglig piratkopiering.

     Nu när försäljningen av inspelningsbara CD- och DVD-skivor minskar lobbar Copyswede för att få ta ut sin straffskatt på fler produkter. Samtal förs på sedvanligt odemokratiskt sätt bakom stängda dörrar med enskilda politiker. Ur rättssynpunkt vore i stället det rimliga att Copyswede lades ned och att denna bastard till särlagstiftning avskaffades.

Fildelarna har slutat bränna CD (DN)
Fildelarna har slutat bränna CD (SvD)
Förslag om avgift på mobiler (SvD)
Copyswede – Privatkopieringsersättning

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Copyswede, piratkopiering, privatkopiering, privatkopieringsersättning, kassettersättning, upphovsrätt

     Docenten i juridik Mårten Schultz hävdar i en debattartikel att Aftonbladet har satt rättssäkerheten ur spel när man låtit den före detta prostituerade kvinnan ”Anna” komma till tals i tidningen. Inte bara argumenterar Schultz som att Aftonbladets publicering av hennes berättelse är att jämställa med ett ställningstagande i skuldfrågan, han blandar dessutom på ett grundläggande sätt samman medias granskande uppgift med den dömande statsmaktens. Att maktdelningsprincipen inte skulle ingå i en juridikdocents begreppsvärld är uteslutet. Återstår därför att Schultz har ett medvetet syfte med att blanda bort korten.

     Att bli granskad i media är inte och bör heller inte jämföras med att bli dömd i domstol. Nyhetsmedias blotta genomslagskraft kan heller inte hävdas stå mer i den enes tjänst än den andres så länge båda sidor tillåts komma till tals och nyhetsjournalisterna inte själva tar otillbörlig ställning. Det är också svårt att förstå varför Mårten Schultz oroar sig så över att allmänheten skulle tillmäta en före detta prostituerads berättelse mer vikt än ett före detta statsråds, givet de två yrkenas respektive sociala status. Och om Schultz anser att Göran Hägglunds och Peter Erikssons offentliga uttalanden varit omdömeslösa, då är det i så fall dessa personer han bör klandra i stället för att ifrågasätta media för att de fullgör sin uppgift att rapportera från riksdag och departement.

     Så vad är då Schultz avsikt med att med sån emfas beskriva verkligheten som om rättsstaten beträffande just sexköpsbrott skulle ha ersatts av ett pöbelvälde med media som åklagare och domare? Förklaringen kan vara att Schultz anser men inte vill säga rent ut att den här sortens berättelser om det han kallar ”trivialbrott” överhuvudtaget inte borde nå allmänheten, oavsett de är sanna eller falska. Jag använder delvis Schultz egna formuleringar när jag säger att han tycks betrakta sexköp som ett så ringa brott att ingen ska behöva utstå medial uppmärksamhet kring det eftersom allmänhetens hårda moraliska klander inte står i proportion till brottets juridiska lättviktighet.

     Schultz borde dock när han skriver i egenskap av juridiskt sakkunnig inte låta sig styras av sin privata bagatelliserande syn på sexköp. Utifrån den värdeverklighet han beskriver borde diskussionen inte handla om mer av mediamunkavle för att skydda sexköpare från vanära inför dagispersonal, pizzabagare och snabbköpskassörskor. Om folk ute i stugorna betraktar sexköp som en så skändlig handling som Schultz erfar att de faktiskt gör, då vore i stället det naturliga att efterlysa en juridisk uppgradering av sexköpsbrottets allvarlighetsgrad till en nivå som står i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet och människors värderingar.

     Naturligtvis bör vi inte så som justitieminister Beatrice Ask i ett svagt ögonblick föreslog skicka delgivningar om sexköpsbrott i särskilt grälla kuvert. Omvänt bör rättsväsendet inte heller, så som skedde fram till 2007, visa särhänsyn gentemot sexköpare genom att skicka delgivningar om sådana brott till arbetsplatsen när delgivningar för alla andra typer av brott skickas till hemadressen. På motsvarande sätt bör inte heller media hålla sig med en uppsättning etiska pressregler för sin rapportering om brottslighet i allmänhet och en annan för rapportering om sexköp.

     Sedan en tid pågår från vissa håll och utifrån en hållningslös nyliberal diskurs ihärdiga försök att underminera sexköpslagens legitimitet och reducera en samhällsangelägenhet till en privatsak. Lagen må ha sina brister och inkonsekvenser men troligtvis återspeglar den ändå en utbredd uppfattning bland medborgarna att prostitution inte är en företeelse som samhället vare sig bör öppet sanktionera eller tolerera bakom kulisserna.

     Så länge sexköp är ett brott bör den som gör sig skyldig till det inte i rättsväsende, media eller samhället i övrigt behandlas på något annorlunda sätt än andra brottslingar. Om kvinnor som ”Anna” med förstahandskunskaper om vad som sker bakom det som synes ske stängs ute från media pga att just de brott och de brottslingar de kan berätta om inte anses passande att tala högt om offentligt då vore rättsäkerheten i motsats till nu på allvar hotad.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: prostitution, sexköpslagen, Littorinaffären, media, maktdelningsprincipen

     Jämtin beskriver en verklighet där klyftorna mellan fattig och rik i Sverige under den borgerliga mandatoperioden har ökat som aldrig tidigareo och hur bl.a. reformer som Vårdval Stockholm och höjningen av avgifterna till a-kassan har bidragit till detta. Hon använder den socioekonomiskt hårt belastade Stockholmsförorten Rinkeby som exempel.

     Det är inte svårt att hålla med Jämtin i princip, den borgerliga politiken har verkligen i många avseenden inneburit en omvänd fördelningspolitik. Problemet är bara att Jämtin i sin artikel undviker att tala om att Rinkeby och andra jämförbara bostadsområden som hon använder som exempel i sin illustration av klassamhället samtliga är hårt segregerade invandrarområden. De befolkas till stor del av människor som har kostat det svenska samhället mycket pengar men som sällan eller aldrig har bidragit till det vare sig med arbete eller skatteintäkter.

     Den fördelningspolitiska idé som varit bärande inom socialdemokratin genom decennierna bygger på socialistisk rättvisa där en hårt arbetande arbetarklass anses berättigad till en större andel av den totala kakan av de varor och tjänster de producerar än vad de fått när marknadskrafterna fått styra. När en allt större andel av kakan ska delas ut till människor som inte deltar i produktionen, aldrig har gjort det och kanske aldrig kommer att göra det undergrävs fördelningspolitikens legitimitet. Den övergår i bidragspolitik. När det dessutom är fråga om människor som till övervägande del är immigranter från utvecklingsländer övergår bidragspolitiken i sin tur till en form av inrikes biståndspolitik.

     Oavsett vad man kallar dessa transfereringar så är det är en grannlaga uppgift Carin Jämtin har att övertyga den arbetande medelklassen att de ska betala ännu mer till dessa människor än de ca 100-300 miljarder de redan betalar varje år. Det underlättar inte heller för Jämtin att många tycker att de för dessa pengar mest får tillbaka försämrad samhällsservice pga denna grupps belastning på vårdapparat, bostadsmarknad etc. och inte sällan dessutom gängkriminalitet, nedbrända skolor, hedersvåld, religiös fanatism, stöd till utländska terrorgrupper och ett allmänt ointresse eller uttalad ovilja att anpassa sig till det svenska samhället.

     Med de senaste decenniernas eceptionellt höga asyl- och anhöriginvandring har klassamhället återinförts i Sverige men den här gången finns inte de naturliga rättviseincitament som en gång var drivkraften till att avskaffa klyftorna. Vad värre är för Jämtin är att detta bara till 30% har skett under borgerligt styre. Till 70% bär socialdemokratiska regeringar ansvaret för att vi har det samhälle vi har idag.

Nyamko Sabunis artikel är provocerande (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Carin Jämtin, Nyamko Sabuni, socialdemokraterna, alliansregeringen, klasspolitik, invandring, integration, klyftor

     Man bör ha respekt för dem som riktar motiverad kritik mot och vill skydda sig själva, sina barn och sina mindre hundar mot större och aggressiva hundar. Detta problem bör särskiljas från en mer generell motvilja eller fobi mot hundar som ibland kommer till uttryck. I debatten om hur dessa intressen ska tillgodoses finns i huvudsak två läger – det ena anser att kamphundar är ett hundproblem och det andra hävdar att det är ett ägarproblem.

     Något som talar emot ett rasorienterat förbud som det Danmark har infört och som Odell nu förespråkar är att det riskerar leda till att oseriösa hundägare går över till andra raser än de som omfattas av förbudet. Får man inte ha en pitbull eller amstaff så skaffar man sig en rottweiler eller dobermann. När också dessa raser missbrukats, hamnat i vanrykte och måste förbjudas, då går man vidare till schäfer eller boxer.

     Ett annat sätt att kringgå ett rasförbud är att avla fram blandraser. Det kan bli svårt och resurskrävande att i varje enskilt fall utreda och fastställa om en hund genetiskt och därmed juridiskt verkligen omfattas av förbudet i det fall hundägaren hävdar motsatsen. Ett rasorienterat förbud innebär att de olämpliga hundägarna hela tiden kan ligga steget före lagstiftaren och omvänt att seriösa hundägare med lagliga hundar felaktigt kan drabbas av förbudet.

     Alla större hundraser kan med olämplig uppfostran förvandlas till aggressiva och lynniga kamphundar och många fler raser än vad som är allmänt bekant har i historien avlats fram för kampändamål. Ett rasförbud kommer därför successivt leda till att så gott som alla raser över en viss vikt och storlek måste förbjudas, varav många idag hålls som familje-, sällskaps- och brukshundar. Om man ändå vill införa ett förbud relaterat till raser och hundens egenskaper bör man vara medveten om dessa konsekvenser och redan från början diskutera ett mer generellt förbud mot hundar över en viss vikt och storlek och samtidigt försöka minimera konsekvenserna för seriösa hundägare genom att exempelvis begränsa förbudet för sådana hundar till tätbebyggda och/eller problemtyngda bostadsområden.

     Något som hellre bör övervägas är dock att ställa högre krav på hundägare och uppfödare. Om det för att få ha hund över en viss storlek och vikt krävs ett lämplighetsintyg, att man är ostraffad, att man genomgår en grundutbildning och att man regelbundet deltar i olika uppföljande aktiviteter, t.ex. lydnadskurser, då sållar man effektivt bort merparten av de oseriösa hundägarna. Om man ålägger uppfödare att kontrollera att köparen uppfyller kraven minskar också tillgången på hundar som oseriösa hundägare kan skaffa sig. Att återinföra hundskatten eller något annat liknande obligatoriskt registreringssystem för större hundar skulle också bidra till en mer ordnad hundhållning.

     Ett antal personer kommer naturligtvis att nonchalera eller försöka kringgå lagar och regler, t.ex. genom att smuggla in och gömma hundar eller skriva över ägandet på bulvaner. Tyvärr är det också så att den typ av olämpliga ägare vi har att göra med när det gäller kamphundar ofta är personer med en allmänt låg respekt för lagen. Det är inte ovanligt att en kamphund ingår som ett statusattribut bland flera hos den som är med i ett kriminellt gäng. Men det är en aspekt som måste vägas in alldeles oavsett vilken typ av förbud eller regelverk man planerar att införa. Bättre lagar och regler och verktyg för polis och andra myndigheter bör ändå leda till att problemet minskar avsevärt i omfattning.

     Detta leder in på en aspekt av kamphundsproblemet som ofta förbigås i debatten på grund av missriktad politisk korrekthet. Att hålla sig med kamphundar och att anordna hundkamper är ett utryck för en gangsterkultur som kommit till Sverige relativt nyligen och som utgör en del av en större och mer allmän demografisk segregationsproblematik. Problem med kamphundar återfinns i huvudsak i landets socioekonomiskt och kriminellt hårdast belastade bostadsområden. Det är rimligt att diskussionen och de konkreta åtgärder som planeras återspeglar detta. Många frågar sig säkert varför inskränkningar i hundhållning ska påföras alla generellt när de egentligen endast är motiverade för en liten och tydligt avgränsad målgrupp.

     Att ett rasförbud fått dominera debatten beror på att det finns en utbredd okunskap om hundar i samhället. En utbredd uppfattning är att ett litet fåtal raser skulle skilja ut sig från hundar i allmänhet genom att ha exceptionella mördarinstinkter, låsbara käkar och andra olämpliga genetiska betingelser. Så är det inte och måste avföras som ren mytbildning. Konsekvent avel på aggressiva individer över lång tid kan ha viss inverkan på en hunds lynne men den är ändå marginell jämfört med hundägarens uppfostran av den enskilda hunden.

     Alla hundar – t.o.m. Paris Hiltons lilla ”knäaccessoar” – har 99% av sina gener gemensamma med den vilda varg de härstammar från. Alla hundar kan genom träning och/eller vanskötsel göras extremt aggressiva. Det finns egentligen bara två faktorer som avgör hur farlig en hund är – hur stor den är och hur den har uppfostrats av sin ägare. Detta måste vara utgångspunkten för debatten och för de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med det s.k. kamphundsproblemet.

     Jag är för övrigt själv hundägare och en av mina hundar har vid två olika tillfällen blivit tämligen illa biten av en pitbull. Uppkomsten av dessa incidenter kan i huvudsak tillskrivas den aktuella hundens problematiska bakgrund hos tidigare oseriösa ägare samt att den unga dam som räddat hunden från dessa omständigheter och vid olyckstillfällena var ägare till den inte riktigt var vuxen uppgiften att handha en hund av det slaget.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Odell vill förbjuda kamphundar (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: hundar, kamphundar, pittbull, Mats Odell

     Också i borgerliga medier, exempelvis på DNs ledarsida är kritiken hård mot statsministerns hantering av Littorin-affären. Man talar om ”maktens dimridåer”, att ”slira med sanningen” och beskriver den med adjektiv som ”upprörande”, ”missvisande”, ”besvärande” osv.

     Littorins agerande bär dessutom inte den oskyldiges prägel. Littorin har kämpat hårt för att nå den position där han befinner sig idag. Om det inte funnes någon substans i de anklagelser som tidningen Aftonbladet och den före detta prostituerade kvinnan ”Anna 30″ riktat mot Littorin, då förefaller det mycket märkligt att så snabbt avgå, att göra det med hänvisning till andra skäl än de verkliga och sedan försvinna som en hund med svansen mellan benen.

     Ett mer förväntat beteende från en oskyldigt anklagad vore att med alla till buds stående medel ta strid för sin politiska karriär och sitt personliga anseende. Littorin borde i vrede och indignation ha förekommit media, inte genom att avgå, utan genom att omedelbart kalla till presskonferens, redovisa de uppgifter om sexköp som han konfronterats med av Aftonbladet, bestämt dementera uppgifterna och kanske rentav försöka ta politiska poäng på saken genom att framställa det som en politisk smutskastningskampanj iscensatt av en socialdemokratisk tidning. Han borde också när Aftonbladet på lördagen publicerade hela sexköpshistorien omedelbart ha polisanmält tidningen för förtal.

     Littorin gjorde inget av detta. Sammantaget förmedlar Littorin med sitt sätt att agera och inte agera bilden av en man som känner både skam och skuld. Statsministerns behjälplighet i att dölja Littorins verkliga avgångsskäl bidrar också till att Littorin framstår som skyldig och dessutom som en smått obegriplig strategi som man bort inse skulle straffa sig så snart sanningen kom fram.

     Om Littorin är skyldig till vad som läggs honom till last, då borde han rakryggat trätt fram och utan omsvep erkänt detta, gjort en pudel och därefter avgått.

     Av allt att döma har Littorin skitit i Rosenbads blå skåp och statsministerns val att bara stänga dörren till skåpet medför att stanken nu i sommarvärmen snabbt sprider sig över hela regeringskansliet. Det kommer att ta tid att vädra ut den, kanske kommer odören ännu att kännas på valdagen den 19 september.

Reinfeldt mörkade om Littorin (DN)
Maktens dimridåer (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Sven Otto Littorin, Fredrik Reinfeldt, arbetsmarknadsminister, statsminister, regeringen, prostitution, sexköp, brottslighet, kriminalitet, val 2010

     Aftonbladet som hintat lite om detta tog slutligen bladet från munnen och avslöjar idag att Littorin är sexköpare. En 30-årig före detta prostituerad kvinna uppger att hon 2006 hade sex med Littorin för pengar.

     I vilken utsträckning denna skandal kommer att påverka moderaternas opinionssiffror är svårt att säga och beror delvis på hur regeringen, Fredrik Reinfeldt och moderaternas partistyrelse väljer att hantera saken. I sak kan inte skulden för ett enskilt statsråds privata klandervärda vandel läggas en hel regering eller ett helt parti till last, men viss smittorisk i skuldfrågan finns ändå om det framkommer att man på högsta nivå känt till mer om Littorins förehavanden än vad man vidgått och valt att inte agera förrän man tvingades till det pga Aftonbladets publiceringshot.

     Littorin själv däremot bör skämmas ordentligt idag. Att gå ut och använda sina barn som cover-story, dra en snyftare om elaka mediedrev och vädja till allmänhetens empati för att sedan beslås med något så snaskigt som sexköp, det är bra fräckt och lumpet. Men synden straffar ofta sig själv och Littorins tunga fall från statsråd och stackars pappa till föraktlig sexköpare är därför välförtjänt.

     Allt naturligtvis förutsatt att Aftonbladets uppifter stämmer. Skulle hela historien visa sig vara ett falsarium kommer domen i stället att bli mycket hård mot Aftonbladet, frågan är om ställföreträdande ansvarig utgivare Lena Mellin som gjort sig till språkrör och garant för storyn i så fall kan sitta kvar.

     Enligt ett uttalande från statsministern på lördagen och ett annat från Littorins juridiska ombud förnekar Littorin visserligen att det skulle finnas någon substans i anklagelsen om sexköp men Littorins trovärdighet får ändå anses som låg. När allt kommer omkring är ett förnekande snarast mer regel än undantag när sexaffärer avslöjas. Större män än Littorin har i sådana sammanhnag beslagits med lögnaktiga förnekanden för att sedan tvingas krypa till korset och erkänna, t.o.m. amerikanska presidenter – ”I did not have sex with that woman…”.

Anna 30: jag sålde sex till Littorin
Aftonbladet: Sven Otto Littorin köpte sex (DN)
Statsministern möter pressen om Littorins avgång (DN)
Medieforskare: Aftonbladet skulle kunna fällas (DN)
Littorin förnekar brott (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Sven Otto Littorin, sexköpslagen, prostitution, val 2010, moderaterna, arbetsmarknadsminister, brottslighet, kriminalitet

     I SVT Aktuellts 21-sändning igår gjorde DNs ledarskribent Peter Wolodarski ett utspel om att Margot Wallströms inhopp för socialdemokraterna under Almedalsveckan skulle bryta mot de regler som gäller för hennes anställning i FN. I DN idag fäller FNs tidigare rättschef Hans Corell liknande kommentarer. Uttalandena är som det förefaller mer politiskt motiverade än vad kritiken är sakligt korrekt.

     Wallström är inte som när hon var EU-kommissionär bunden av att representera hela Sverige och förhålla sig inrikespolitiskt neutral. Hennes tjänst i FN under generalsekreterare Ban Ki-Moon är ett jobb, inte en politisk utnämning där hon förväntas representera Sverige. Som alla anställda måste hon förstås hålla isär sina arbetsuppgifter och sitt politiska engagemang. För jobb på denna höga nivå gäller också allmänt höga krav på vilken vandel man har att iaktta som privatperson och gränser finns för vilka typer av kontroversiella offentliga uttalanden man kan göra.

     Att arbeta politiskt för ett parti med en värdegrund som den de svenska socialdemokraterna företräder torde dock knappast rendera Wallström olämplig för FN-jobbet, det är svårt att se hur det skulle underminera Wallströms trovärdighet i hennes FN-gärning. Tvärtom är hennes långa politska engagemang för breda och humanistiska värderingar som de socialdemokratiska en merit – både för att hon fått jobbet och för hennes trovärdighet att utföra det. Wallström har självfallet inte heller hoppat in i den svenska valrörelsen utan att beakta vilka begränsningar i det inrikespolitiska engagemanget hennes jobb i FN eventuellt kan påbjuda att hon iakttar.

     Inom borgerligheten är oron stor över den bland mittenväljare så populära Margot Wallströms inhopp i valrörelsen. Det är en befogad oro. I det jämna opinionsläge som råder mellan blocken skulle det kunna kosta dem valsegern.

     Att mota bort Wallström från valrörelsen under förespegling att det skulle vara oförenligt med henns jobb i FN har karaktären av ett desperat långskott. Det är också ett högt spel borgerligheten bedriver när de ger sig på Margot Wallström. De löper stor risk att få många mittenväljare emot sig och det kan kosta mer än det smakar.

Wallstrom kan ha brutit mot FNs regler (DN)
Nargot Wallström: jag har respekterat reglerna (DN)

Skrivet i bloggosfären om: Margot Wallström, Val 2010, Peter Wolodarski, Hans Corell, FN

     Socialdemokraterna pendlar kring 30%-strecket i väljarsympatier, en historiskt låg siffra och upp till 20% lägre än vad den enligt Synnovate teoretiskt skulle kunna vara om man haft en annan partiledare. Detta är mycket allvarligt, men socialdemokraternas partistyrelse fortsätter stoppa huvudet i sanden.

     Den rödgröna koalitionen riskerar att förlora kampen om regeringsmakten, socialdemokraterna riskerar att detroniseras som Sveriges största parti, landet riskerar att få en statsminister som nästan ingen väljare oavsett partitillhörighet vill ha och oppositionsledaren riskerar bli den sittande regeringens främsta vallokomotiv. Allt detta för att s-ledningen vägrar rätta till en rekryteringsblunder.

     Det är ett högt pris som väldigt många får vara med och betala. Det är inte bara ledargarnityret som får avstå regeringsmakten vid ett uteblivet regeringsskifte, det får politiska återverkningar för alla som inte önskar ett fortsatt borgerligt styre. Partistyrelsen är kanske beredda att offra regeringsmakten för att i en valförlust få sig ett legitimt skäl att ifrågasätta Mona Sahlins ledarskap. Men man borde kanske när det står klart hur mycket som står på spel gå tillbaka till kärnväljarna och medlemmarna och ta reda på om man fortfarande har deras mandat.

Varannan överväger att rösta på s (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010

     Enligt Aftonbladet lämnade Littorin regeringen för att undvika att graverande uppgifter om honom publicerades i Aftonbladet.  Tidningen ska under en längre tid ha bedrivit grävande journalistik mot Littorin och fått fram sådant som för ett statsråd inte tål dagens ljus. Uppgifterna har enligt Aftonbladet ingenting att göra med Littorins vårdnadstvist med den förra hustrun eller det mediadrev som uppstått kring denna.

     Littorin var inbokad för en intervju med en reporter från Aftonbladet för att svara på frågor kring de uppgifter som Aftonbladet grävt fram. Men Littorin valde i stället i sista stund att avgå.

     Hela historien känns en smula konspiratoriskt ”cloak and dagger”, men om det finns substans i vad Aftonbladet skriver så är det i så fall inte första gången som Sven-Otto Littorin beslås med oegentligheter. För ett par år sedan avslöjades att Littorin kryddat sitt CV med en mastersexamen från USA som av allt att döma inte var värd papperet den var skriven på. I motsats till andra som bluffat på liknande sätt, t.ex. Reefat El Sayed, klarade sig Littorin den gången undan med blotta förskräckelsen.

     Frågan är, kommer Littorin att kunna ducka också för denna kula? Aftonbladet hävdar visserligen att de nu inte kommer att publicera de ifrågavarande uppgifterna om Littorin med hänvisning till att han inte längre en offentlig person. Men räcker det för att den hund som Littorin har grävt ned ska få ligga begraven eller kommer någon annan att ta tag i den spade som Aftonbladet kastat ifrån sig? Och kommer detta i så fall att ske före valet?

     Dagens tämligen odramatiska avhopp och oppositionens vänliga deltagande kan i så fall komma att förvandlas till något som får betydligt större politiska konsekvenser för moderaterna och alliansregeringen.

     Redigerat 100709 00:44: Nu har nyheten om att det ligger annat bakom Littorins avhopp spridit sig till fler medier och Fredrik Reinfeldt m.fl. toppmoderater börjar sväva på målet om vilka skäl Littorin egentligen angav när han bad att få bli entledigad från sitt statsrådsuppdrag. Snöbollen är i rullning och beroende på vad för brott det är fråga om kan den bollen bli hur stor som helst.

Han valde att hoppa av i stället för att berätta sanningen (Aftonbladet)
Aftonbladet frågar ut ministern om ett påstått brott – då väljer han att avgå (Aftonbladet)
Sven Otto Littorin avgår (DN)
Statsministern: avhoppet ingen överraskning (DN)
Partiledarna förstar Littorins avgång (DN)
Oerhört dramatiskt så-här-nära valet (DN)
Reinfeldt: han angav flera skäl (DN)
Pinsamt Littorin (Aftonbladet)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Sven Otto Littorin, moderaterna, arbetsmarknadsminister, regeringen, val 2010

     Koskinen försökte stoppa sverigedemokraterna från att tala trots att de anvisats platsen för torgmöte och debatt av polisen. Koskinen uttryckte förvåning över att sverigedemokraterna hade tillstånd att föra ut sina åsikter och argumenterade på ett något bakvänt sätt att ”det är att undergräva våra demokratiska rättigheter”. Efter visst tumult kunde Koskinen avvisas från platsen, ordningen återställs och torgmötet återupptas. Det hävdades att någon sverigedmokrat skulle ha varit onödigt handgriplig vid avvisningen av Koskinen, detta förnekas dock av Dan Paulsen från Gotlandspolisen som var på plats vid incidenten.

     Man kan undra om biskopen fick en impuls inspirerad av historien om Jesus och månglarna i templet eller om hans störande uppträdande och bakvända logik möjligen kan tillskrivas något betydligt mer prosaiskt, som att Koskinen tagit sig en Kosken.

Koskinen i tumult med sd (DN)

Skrivet i bloggosfären om: Sverigedemokraterna, SD, Lennart Koskinen, Almedalen

     Han uttalar några allmänna självklarheter som knappast skulle föranleda en stort uppslagen publicering i Sveriges största dagstidning, vore det inte för Sarneckis akademiska titel. ”Situationen är oerhört allvarlig” hävdar exempelvis Sarnecki - ett i sanning insiktsfullt konstaterande värdigt en professur i kriminologi.

     Något som också är anmärkningsvärt och för tankarna till Orwell och nyspråk är de politiskt korrekta kringgående rörelser som Sarnecki och övriga analytiker ägnar sig åt för att slippa kalla saker vid deras rätta namn. Problemen i Södertälje är mer än något annat ett integrationspolitiskt misslyckande – punkt. Om någon mot förmodan tvivlar på detta så återges nedan en faktaruta från dagens Aftonbladet om vilka det är som styr i Södertäljes undre värld. Man finner få fornnordiska namn på den listan. Hela artikeln kan du läsa här: De styr i undre världen (Aftonbladet). I artikeln framträder en ytterst skrämmande bild av den invandrarrelaterade kriminaliteten i Södertälje – det ”mångkriminella” samhället i full utveckling och de laglydiga medborgarna skrämda till tystnad.

De styr gängen:

Bernard Khouri, 29

Högst i rang i Södertäljenätverket.
Förekommer under 18 markeringar i brottsregistret.
Har gjort sig skyldig till rån, grov misshandel och våld mot tjänsteman. 2005 började han avtjäna ett fyraårigt fängelsestraff. Blev villkorligt frigiven i december 2007.
Är även NOVA II-markerad av länskriminalen i Stockholm hösten 2008, vilket bland annat innebär att han misstänks dra in ungdomar i brottslighet.

Bülent Aslanoglu, 36

Har tidigare varit ledare för Södertäljenätverket. Bor numera i Colombia.
Greps med en av de misstänkta för helikopterrånet i Dominikanska republiken tidigare i år och utvisades ur landet på grund av sin kriminella bakgrund.
Polisen misstänker att han står för stor del av kokainimporten till Sverige.

 

Dany Moussa, 31

President för X-team i Södertälje sedan 2,5 år.
Tidigare med i Södertäljenätverket.
Förekommer under 15 markeringar i brottsregistret.
Dömd för flera grova brott som vapenbrott och grov misshandel.
 
 

      För Sarnecki som själv har invandrarbakgrund är denna verklighet sannolikt en smula obekväm att redovisa, men en professur i kriminologi förpliktar till objektivitet också i prövningens stund, när ens uppdrasgivare kanske inte vill höra sanningen eller man riskerar att skällas för främlingsfientlig. Också våra politiker från höger till vänster har en skyldighet att erkänna det invandrings- och integrationspolitiska misslyckande som lett till att Södertälje hamnat i den här situationen.

     Våra rikspolitiker är genom sitt agerande/brist på agerande i någon mening indirekt medskyldiga till detta dubbelmord och de många andra tragedier som har utspelat sig och kommer att utspela sig i Södertälje och på andra etniskt socioekonomiskt belastade orter i Sverige. Att inte erkänna Oförmåga till självrannsakan och insikt fritar er dock inte från ansvar.

     Sarneckis uttalanden i samband med dubbelmordet i Ronna kan iofs i bästa fall ses som något av en avbön och ett uppvaknande hos en man som tidigare konskekvent försökt övertyga oss medborgare att vi inte ser det vi faktiskt ser, en man som envist hävdat att kriminaliteten i vårt land inte alls ökar utan tvärtom minskar, en man som under lång tid haft politikernas öra och som därför bär ett personligt ansvar för att så lite har gjorts för att stoppa den här utvecklingen.

Kriminologiprofessorn: situationen är oerhort allvarlig (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Södertälje, brottslighet, kriminalitet, mord, invandring, integration, mångkultur, Jerzy Sarnecki

     Tillsammans med en kumpan gick Haydar Abdulla i januari i år maskerad in på fritidsgården och började skjuta. Nio skott avlossades. Tre personer träffades men klarade sig utan livshotande skador. Den andre gärrningsmannen har inte kunnat gripas eller identifieras.

     Den utdömda strafftiden är anmärkningsvärt kort mot bakgrund av att a) brottsrubriceringen är försök till mord, b) Haydar Abdulla också har gjort sig skyldig till rån, narkotikabrott och vapenbrott och c) inte varit polisen behjälplig med att få fast den andre gärningsmannen. Att Haydar Abdulla döms till ungdomsvård och inte fängelse är också märkligt med tanke på att han fyllt 18 år och måste betraktas som grovt kriminell.

     Man kan också ifrågasätta om Haydar Abdulla med så kort strafftid hinner rehabiliteras så att han framgent kan förväntas börja vandra den smala vägen. Tillgänglig statistik talar dessvärre för att han kommer att åsamka ytterligare många människor skada och lidande innan hans brottskarriär är över. Det blir i så fall delvis att betrakta som blod på tingsrättsledamöternas händer.

18-åring dömd för skott i Fittja (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: brottslighet, kriminalitet, invandring, integration, mångkultur, Haydar Abdulla

     Brotten ägde rum i ett skogsområde i Skarpnäck och en källare i Farsta i södra Stockholm. En kanin brändes upp levande genom att man hällde bensin på den, tände på och lät den springa som en levande fackla tills den dog. Det hela filmades och de fyra ungdomarna uttryckte stor munterhet över vad de såg och gjorde. En annan kanin höll man fast medan en av ungdomarnas kamphund hetsades att slita i den med tänderna, även detta fångades på film.

     Hunden föreföll dock av filmbilderna känna visst obehag över situationen och uppvisar faktiskt större empati med det plågade djuret än de fyra ungdomarna. Polisen har beskrivit ärendet som ett av de vidrigaste djurplågerifall de haft att göra med. Trots filmbevis nekade två av de fyra männen till flera av åtalspunkterna.

     Männen som är i 20-årsåldern dömdes tidigare i Södertörns tingsrätt till fyra, tre och två månaders fängelse för djurplågeri. Åklagaren ansåg att männens straff var för låga och överklagade domen till Svea hovrätt som nu skärper straffen till sex, fyra och tre månaders fängelse. Den fjärde gärningsmannen som i tingsrätten endast dömdes till dagsböter får i hovrätten sina böter höjda.

     Alla fyra gärningsmännen har, sin ringa ålder till trots, hunnit med en omfattande brottskarriär och är bl.a tidigare dömda för rån, misshandel, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, vapenbrott, förberedelse till rån, brott mot knivlagen, stöld, narkotikabrott, grov misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak, försök till mord och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Hur många brott de begått som de inte kunna lagföras för kan man bara spekulera i.

     Straffskärpningen är naturligtvis välkommen men ändå helt otillräcklig. Man kan ifrågasätta om så totalt missanpassade sociopater som det här tycks vara fråga om överhuvudtaget bör tillåtas vistas ute i samhället, och en berättigad följdfråga är hur många människor och djur som ska behöva sätta livet till innan samhället inser att de behöver spärras in för gott. Troligare än att de rättsvårdande myndigheterna tar sitt ansvar för att samhället befrias från individer att detta slag är att det sker genom att de dödas i någon intern kriminell uppgörelse.

Skärpta straff för unga djurplagare (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: brottslighet, kriminalitet, djurplågeri

     Efter invandrarupploppen i Stockholmsförorten Rinkeby i början av juni i år där byggnader sattes i brand och brandkåren dessutom hindrades att släcka bränderna skrev en handläggare på Migrationsverket på sin Facebook-sida bl.a: ”Kan ingen ansvarig skicka dessa förstörande element från Rinkeby med rötterna i andra länder hem till sina mor- och farföräldrar för att lära sig lite ödmjukhet?”.

     Att även invandrarungdomar bör uppfostras till att inte iscensätta upplopp, bränna ned allmän egendom, kasta sten på poliser och hindra brandkåren i sitt myndighetsutövande borde vara en självklarhet. Men för Jonas Lindgren, politiskt korrekt kommunikationschef på Migrationsverket är det uppenbarligen inte så. Till Ekot i Sveriges Radio säger Lindgren att uttalanden av det slaget  ”kan uppfattas som rasistiska” och att ”den här typen av åsikter är inte förenliga med att jobba för Migrationsverket, det är inte den andan vi jobbar i”.

     Nej, vi är rätt många som insett att det inte är den anda ni arbetar i, och att detta också är ett av grundproblemen med svensk invandrings- och integrationspolitik.  Inte ens när invandrare regelmässigt ägnar sig åt upplopp och grov skadegörelse får det kritiseras, inte ens så allvarliga trender stämmer hos Migrationsverkets ledning till eftertanke kring huruvida det är personer med verkligt skyddsbehov som släpps in i Sverige med stöd av våra lagar och regler om asyl- och anhöriginvandring.

     Handläggaren säger till Ekot att han inte anser att de inlägg han skrivit är rasistiska och att han alltid gör korrekta bedömningar i sitt arbete. Ska man reflektera över detta så blir väl slutsatsen att det snarare finns skäl att anta att denne handläggare i sin klarsynthet och avsaknad av pk-skygglappar t.o.m. gör mer korrekta bedömningar i sina handläggningsärenden än sina tystade kollegor under Migrationsverkets tyranniska ledning.

     Att vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet i Sverige är ytterligare något som Migrationsverkets ledning kanske borde kontemplera. Det är en av grundpelarna i svensk demokrati som ger alla – även hunsade anställda på Migrationsverket – rätten att uttrycka sin åsikt. Det är också det påbjudna och legitima sättet i ett ordnat demokratiskt samhälle att göra sin röst hörd och verka för förändring – i motsats till att starta upplopp, bränna ned skolor och kasta sten på polisen.

     Anställd på migrationsverket utreds (DN)

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: Migrationsverket, Facebook, invandring, integration, mångkultur, Jonas Lindgren

     Argumentationen kring beslutet måste betraktas som skäligen tunn ställd i relation till det tunga opartiskhetskrav enligt Radio- och TV-lagen som SVT i sitt public service-uppdrag och sändningstillstånd har att iaktta. Att SVT sköter sitt uppdrag klanderfritt är särskilt angeläget inför ett politiskt val.

     SVT nobbar SD i slutdebatten (SVT)
     SVT portar SD (Resumé)

     Sverigedemokraterna kommer naturligtvis att försöka förmå SVT att ändra sig. För att skapa opinion i frågan har man också startat följande Facebook-grupp:

     Vi som vill se SD i slutdebatten i SVT

Så här kommenterar Jimmie Åkesson SVTs beslut:

- SVT:s beslut är, mot bakgrund av opinionsläget samt den roll Sverigedemokraterna kan komma att få efter riksdagsvalet, odemokratiskt. Förklaringen till varför man väljer att utestänga SD är också paradoxal och visar att man är beredd att frångå sin egen policy om opartiskhet i syfte att förhindra ett sverigedemokratiskt riksdagsinträde.

- Beslutet visar också på en feghet hos SVT:s politiskt tillsatta ledning då de naturligtvis skulle få mycket kritik från de andra partierna om de bjöd in oss till debatten. Därmed visar de med all önskvärd tydlighet hur lite ”oberoende television” SVT i verkligheten är. Vi kommer dock gör vad vi kan för att beslutet rivs upp så att väljarna, och inte SVT, får möjlighet att avgöra vilka politiska partier man vill se representerade i riksdagen efter valet den 19 september.

     Detta är ju ingalunda första gången som SVT i strid med kravet på opartiskhet tar tydlig ställning mot Sverigedemokraterna eller mot invandringskritiska partier i allmänhet. Ett av de värre exemplen är det reportage från det holländska parlamentsvalet som SVT Aktuellt gjorde den 10 juni i år. Det inslaget har Demofon för övrigt anmält till Granskningsnämnden för radio och TV (se kommande separat artikel). I stället kan man skönja en konsekvent och prtisk trend i SVTs nyhets- och samhällsbevakning. Låt oss hoppas att beslutet att porta Sverigedemokraterna inför valet kan initiera en bredare debatt om hur SVT sköter sitt public service-uppdrag.

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om:  SVT, Jan Axelsson, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Radio- och TV-lagen, public service, Facebook, Granskningsnämnden

     När en mördare heter Anders Eklund eller Mats Alm får allmänheten i regel veta detta, i motsats till när han heter Ahmed eller Abdullah. Man behöver därför inte ha begåvats med den mest osvikliga intuition för att gissa dubbelmördaren inte i det här fallet är en rund och go gåsapåg med djupa rötter i den skånska myllan. Det är naturligtvis spekulation men att sådan uppstår beror just på medias på etniska premisser selektiva uppgifts- och namnpublicering.

     Skärpt straff för Malmömord (DN)

     Lite kompletteringsläsning avslöjar att många också denna gång får sina fördomar bekräftade:

     Mordet på Mirtez Masovic: GM fick femton års fängelse (Politiskt Inkorrekt)

     I en annan DN-notis kan man läsa om en skottlossning på ett kafé och spelklubb i stadsdelen Ronna i Södertälje. Två personer sköts ihjäl och en tredje person är skottskadad men uppges inte ha livshotande skador. DN lämnar inte heller här någon offer- eller gärningsmannaprofil, vilket kan utläsas som att annan etnisk bakgrund än vikingaättling är representerad också i detta drama.

     Två sköts ihjal i Ronna (DN)

     Uppdaterat: DN uppger nu att ett av offren är en fotbollsspelare i Assyriska. Man bör dock inte förledas tro att detta beror på någon ändrad policy. I stället har DN förstås gjort bedömningen att det är elitfotbollsaspekten som har ett nyhetsvärde.

     Assyriskaspelare skjuten till döds (DN)

     Uppdaterat 2: Södertäljes ”starke man” och kommunstyrelsens ordförande Anders Lago säger sig vara övertygad om att dödsskjutningarna i Södertälje-förorten Ronna var en uppgörelse mellan kriminella gäng, troligtvis X-team och Syrianska Brödraskapet. Dessa har legat bakom flera tidigare våldsamma incidenter. Många inblandade är också som det heter ”kända av polisen sedan tidigare”. Den illegala spelklubben där skottlossningen inträffade har varit föremål för flera polisrazzior.

     Lago är en av få ledande socialdemokratiska politker som tagit bladet från munnen i integrations- och segragationsfrågor. Något vidare gehör från sitt moderparti eller från regeringen har han inte fått, trots upprepade larmrapoorter – t.o.m. inför USAs senat – om situationen i Södertälje.

     Lago oroad av utvecklingen i Södertalje (DN)

     Var och en får väl av dessa och liknande händelser dra sina slutsatser om hur man ska rösta i valet i höst – jag drar just nu mina.

Skrivet i bloggosfären om: brottslighet, kriminalitet, integration, invandring, mord, mångkultur

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

     TV4Nyheterna berättar i ett inslag att Fiskeriverket förra året spenderade närmare 18 miljoner kronor på resor, fester och konferenser. Det visar en granskning som TV4Nyheterna har gjort tillsammans med tidningen Miljöaktuellt.

     Samma år lade Fiskeriverket knappt 17 miljoner kronor – alltså en miljon mindre – på att utföra fältkontroller för att stoppa olagligt fiske. Alla kontroller som skulle ha behövts genomföras rymdes dock inte i den budgeten, så vissa kontroller slopades.

     Granskningen visar också att förra årets siffror inte utgör något exceptionellt undantag. De senaste fyra åren har Fiskeriverket spenderat 56,5 miljoner på sådant som i huvudsak är att betrakta som fest och rekreation.

Axel Wenblad, generaldirektör för Fiskeriverket:
- För mig är det en del av arbetet och arbetsrelationerna att äta gott och kunna sitta och prata över en god middag.
TV4Nyhetena:
- Vad brukar notan hamna på per person?
Axel Wenblad:
- Det kan jag inte svara på, jag har inte det i huvudet. Men det kan säkert bli mellan 700 och 900 kronor – så är det ju faktiskt om man ska gå ut och äta i dag.

     Enligt Fiskeriverkets egen representationspolicy ska man visa återhållsamhet med representationen och alkohol ska helst inte alls förtäras i sådana sammanhang. Men av krognotor som TV4Nyheterna och Miljöaktuellt har vaskat fram framgår att någon sådan återhållsamhet när Fiskeriverkets ledning smörjt kråset knappast har iakttagits. Vid ett tillfälle gick exempelvis en middagsnota på 1.200 kronor per person och nästan hälften av den summan avsåg alkohol.

TV4Nyheterna:
- Hur bra jobbar man efter att ha druckit vin för nästan 600 kronor?
Axel Wenblad:
- Det beror på hur mycket vin man dricker. Man kan föra alldeles utmärkta diskussioner – vi lever faktiskt i EU och Europa där det här är en del av kulturen också. Jag ser inte att det skulle vara något hinder.

     Fiskeriverket har ett s.k. insynsråd som ska se till att verket sköter sig. Rådet har dock valt att inte granska miljonrullningen för konferenser, resor och representation.

Axel Wenblad:
- Det har inte funnits någon efterfrågan på det.
TV4Nyheterna:
- Vem är ordförande i insynsrådet?
Axel Wenblad:
- Det är jag själv.
TV4Nyheterna:
- Är det därför det inte funnits någon efterfrågan på det?

     Svaret förefaller väl så uppenbart att frågan närmast kan betraktas som retorisk.

     På motsvarande retoriska sätt kan man ställa frågan om Sveriges skattebetalare om de tillfrågats skulle sanktionera att statliga myndigheter använder mångmiljonbelopp av sina anslag till att festa och resa, belopp som dessutom överstiger vad man budgeterar för angelägen kärnverksamhet. Axel Wenblad har en generaldirektörslön (som också betalas med skattemedel) på cirka 1,2 miljoner kr/år. Det är rimligt att anta att flertalet av de personer som Wenblad rest och festat med på dyra krogar inte heller är några fattiglappar. Det är därför svårt att finna några godtagbara skäl till varför skattebetalarna ska bekosta deras vidlyftiga leverne.

     Ur ett medborgardemokratiskt perspektiv framstår regelverket för representation och rekreation på skattebetalarnas bekostnad som orimligt generöst och utan förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Fiskeriverkets ledning och styrelse har emellertid inte ens efterrättat sig dessa frikostiga rekommendationer. Att döma av Axel Wenblads svar på TV4Nyheternas frågor tycks man på Fiskeriverket helt ha förlorat perspektivet och insikten om vem som betalar för myndighetens verksamhet, inklusive Wenblads höga lön och rundhänta rese- och representationskonto.

     Att hälla i sig alkohol för 600 kr renderar tämligen höga promillehalter i blodet och torde när man representerar ett statligt verk konstituera grovt tjänstefel. Generellt bör det man har ägnat sig åt rimligtvis också betraktas som förskingring av skattemedel. Wenblad och hans kumpaner kan i så fall kvalificera sig för en helt annan typ av kost och logi på statens bekostnad. Att Wenblad får sparken borde i varje fall vara ett lägsta krav.

     Sannolikt ser det ut på liknande sätt på många håll inom stat, landsting och kommun samtidigt som det finns stora hål i och sker omfattande neddragningar i angelägen offentlig verksamhet som vård, skola omsorg osv. Det finns också skäl att tro att detta sakernas tillstånd rimmar illa med det svenska folkets uppfattning om hur deras skattepengar används. Det är därför angeläget med en förnyad diskussion kring i vilken utsträckning, om alls någon,  skattemedel ska få användas till annat än offentlig kärnverksamhet.

Se nyhetsinslaget här:

Skrivet i bloggosfären om: Axel Wenblad, Fiskeriverket, representation, skatter

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

     Så fick de unga tu varandra till sist och folket fick sitt lystmäte av, om inte bröd så dock skådespel och flärdfull eskapism i form av ett överdådigt sagobröllop. Det enda smolket i bägaren var enligt hovreportrarna att Björn Skifs inte hade tillräckligt snygg kostym, uppenbarligen ett grövre etikettsbrott än det faktum att representanter för somliga av världens värsta diktaturer stod på gästlistan. Men det är precis den avvägning mellan vad som är stort och vad som är smått man kunde förvänta. När allt kommer omkring har ju sådana nymodiga idéer som demokratiskt styresskick aldrig riktigt slagit igenom bland kungaätter, adel och frälse. Men ve den som greppar fel bestick till entrérätten.

     Mer förvånande – och skrämmande – är då medias skamlösa hållningslöshet och medlöperi samt naturligtvis att opinionsundersökningar och det publika intresset för vår blivande monarks ändrade civilstånd antyder att demokratins fernissa fortfarande är tämligen tunn också ute i stugorna. Även om den rojalistiska vurmen svalnat betänkligt på senare år förefaller det ändå som om i runda tal varannan svensk ännu år 2010 ”rörd och tjust utav de blickar, som en mild monark oss skickar, gjuter tacksamhetens tår och med glättigt sinne går”, för att helt lätt travestera det inställsamma smicker som C.M. Bellman för dryga 200 år sedan i den ofta utelämnade sista versen av Fjäriln Vingad tillägnade dåtidens regent, den enväldige Gustav III. Fjäsk av detta slag om kronprinsessan och hennes tillkommande slapp vi tack och lov enär svenska poeter idag dessbättre inte har sin utkomst från hovstaten och därför djärvdes säga nej till ett dylikt förslag från Liljevalchs chef Mårten Castenfors.

     Personligen tillhör jag den halva av folket för vilken kungadyrkan inte faller sig naturligt. Jag måste tvärtom excellera i självbedrägeri och suggerera mig själv hårdare än t.o.m. undersåtarna i historien om kejsarens nya kläder för att den vackra sagokulissen inte ska falla samman. Bara detta att under ett prinsessbröllop tvingas lyssna till biskopars långrandiga och grötmyndiga tal fyllda av taffligt kristendomsanstrukna plattityder, överträffade endast av brudparets egna banaliteter i sina tal till varandra och oss undersåtar. Vad tarvas inte av inre illusionskonst för att i sitt sinne omvandla sådana stämningsdödare till poesi och visdom? Och hur bortse från det lätt makabra i att en släkt människor under hela sin livstid får tjänstgöra som levande museiföremål.

     Men svårast är nog ändå att försöka tillskriva dessa i allt utom det påklistrade utanverket skäligen alldagliga på gränsen till intetsägande personer några statschefskvalifikationer värda att respektera. Man kunde i TV-rutan också tydligt se inbjudna politiker känna sig påtagligt obekväma med att delta i detta taskspeleri. I avsaknad av gedigna skådespelartalanger hade de uppenbara svårigheter att låta anletsdragen trovärdigt återspegla vördnad inför en prinsessa som blott är marginellt bättre än sin far på flerstaviga ord. För att nu inte tala om en prins, hertig och riddare som minuterna innan varit en gympinginstruktör från den svenska ort som gett ordet bondhåla ett ansikte. Sällan har bröderna Grimms saga om grodan som kysstes och förvandlades till en prins haft en mer träffande motsvarighet i sinnevärlden än i ungersven Westling.

     Följande frågor borde inställa sig i huvudet på varje reflekterande svensk som bevittnade detta surrealistiska bröllopsjippo: borde inte uppdraget som statschef innehas av någon med stor statsmannaduglighet och erfarenhet från det parlamentariska demokratiska statsskick vi sedan länge de facto tillämpar i vårt land? Borde inte detta ämbete tillsättas i demokratisk ordning och på viss tid i stället för att som nu ärvas på livstid genom blodslinjer?

Är monarkin verkligen en god symbol för Sverige enkom för att den är gammal, sällsynt och anrik? Borde den inte snarare betraktas som en anakronism och skamfläck som påminner oss om vårt allt annat än ärofyllda och tack och lov svunna förflutna, det ytterligt obehagliga (förutom för ett litet privilegierat fåtal)  feodal-, skrå-, teokrati-, imperialist- och diktatursamhälle Sverige var innan upplysning, liberalism, humanism och demokrati fick genomslag i statskicket och gav oss det goda samhälle vi har idag? Anstår ålderdomlig monarki – ens i en i huvudsak ceremoniell form – verkligen ett land som Sverige som i The Economists lista över världens demokratier intagit en i övrigt hedrande förstaplats?

     Och borde det inte i varje fall finnas någon slags lägsta acceptabel nivå avseende bildning och intellekt för personer vi utser att representera Sverige i världen, som om den underskrids riskerar att dra ett löjets skimmer över vårt land? Framstår inte om sanningen ska fram detta bröllopsspektakel som något av ett SM i inavel? Här har vi en prinsessa från en släkt där det blå blodet hållits rent medelst kusingifte eller närmre ändå och vars far sannolikt till följd av detta endast med stor ansträngning mäktar formulera ord med fler än två stavelser. Hon gifter sig med en gyminstruktör från Ockelbo, en ort som i Sverige blivit själva sinnebilden för sinnessvaghet och fler fingrar än fem på varje hand. Kan i beaktande av detta en godtagbar skicklighetsnivå för uppgiften verkligen anses sörjd för?

     Och om jag i likhet med Bellman knyter an till tilldragelser på Haga och vad som där nu bestyrs med anledning av kronprinsessans förmälning med unge herr Westling och i begrundande av vad denna hereditära förening kan tänkas lända till hos avkomman, då inställer sig osökt frågan: byggs Haga slott nu om till Sveriges mest exklusiva gruppboende? Får vi se nästa generations Haga-sessor tulta runt i programserien ”I en annan del av Haga”, uppföljaren till ”I en annan del av Köping”?

(Denna artikel är även publicerad på Newsmill.)

Skrivet i bloggosfären om: monarki, republik

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     I Sverige råder förbud inte bara mot regelrätt misshandel av och övergrepp mot barn utan även mot lindriga fysiska bestraffningar i uppfostringssyfte som inte ger några vare sig tillfälliga eller bestående men. Dessa lagar gäller för alla, oavsett etnisk härkomst eller religionstillhörighet.

     I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 2, slås fast att samma rättigheter ska tillerkännas varje människa, oavsett du är flicka eller pojke, jude, buddhist eller ateist, vit, svart eller gul osv. I samma deklarations artikel 5 sägs också att ingen får utsättas för tortyr eller annan grym behandling. I FN:s barnkonvention, artikel 19, tillerkänns varje barn rätten till skydd mot alla former av fysiskt våld, skada eller övergrepp.

     Kvinnlig omskärelse är i Sverige inte tillåten i någon som helst form utan betraktas enligt svensk lag (SFS 1982:316) som könsstympning, ett brott som kan ge fängelse i upp till 10 år. Det är således inte bara mer långtgående och sexualitetspåverkande varianter av kvinnlig omskärelse  såsom den s.k. faraoniska (där klitoris avlägsnas och könsorganets öppning sys ihop) som är förbjudna utan varje form av ingrepp som innebär en bestående förändring av kvinnans yttre könsorgan. Förbudet är så strängt formulerat att inget ingrepp som kan rubriceras som omskärelse ens får utföras en på myndig kvinna som själv meddelat sitt uttryckliga medgivande.

     Beträffande pojkar är rättsläget däremot helt annorlunda. Här lyser det juridiska betraktelsesättet av omskärelse som könsstympning med sin frånvaro. Det är heller inte bara så att det saknas en lag för pojkar motsvarande SFS 1982:316 som fredar dem från allsköns vidskepliga personer som vill skära i deras könsorgan. Nej, det finns rentav en lag som uttryckligen fråntar pojkarna detta skydd. Lagen heter SFS 2001:499 och i den tillerkänns varje person som åberopar påbud från högre makt om att det ska karvas i sönernas genitalier rätt att besluta att så ska ske.

     Hur har det blivit så här olika? Ja de officiella förklaringarna går ut på att kvinnlig omskärelse utgör ett ingrepp i kvinnans sexuella och reproduktiva funktioner och syftar till att kontrollera hennes sexualitet. För omskärelse av pojkar däremot menar man att det finns religiösa och kulturella skäl som gör ingreppet godtagbart. Man hävdar också att kvinnlig omskärelse är ett hälsofarligt ingrepp medan en manlig omskärelse som utförs på ett riktigt sätt påstås vara i det närmaste riskfri ur medicinsk synpunkt.

     Hela detta resonemang bygger dock på en haltande jämförelse mellan å ena sidan faraonisk omskärelse av kvinnor i primitiva stamsamhällen som utförs av lekmän utan bedövning med glasbitar eller rostiga spikar som verktyg och å andra sidan manlig omskärelse som utförs i modern sjukhusmiljö av läkare och med anestesi. I verkligheten finns ingen sådan bekväm gräns.

     Långt ifrån all kvinnlig omskärelse är så gravt könsstympande som den faraoniska, eller infibulationen, av WHO också kallad typ 3. I många fall handlar det om väsentligt mindre långtgående ingrepp som är mer jämförbara med det att avlägsna en pojkes förhud.

     I många länder omskärs dessutom pojkar regelmässigt i bristfällig hygienisk miljö, utan anestesi och av personer som saknar medicinsk och kirurgisk kompetens. Även i Sverige räknar man med att cirka två tredjedelar av alla omskärelser av pojkar sker på detta sätt. I reda tal innebär det att ett par tusen pojkar varje år i vårt land utsätts för betydande risker för liv och hälsa. Den svenska sjukvården får varje år ta hand om åtskilliga pojkar med svåra komplikationer till följd av omskärelse med ”köksbordskirurgi”.

     Det är sant att kvinnlig omskärelse i vissa kulturer innefattar betydligt allvarligare stympningar än vad som förekommer vid manlig omskärelse. Detta faktum gör det dock inte logiskt att förbjuda också lättare rituellt betingade kirurgiska ingrepp på minderåriga flickors kön om man samtidigt tillåter, rentav sanktionerar, motsvarande ingrepp på pojkar. Det svenska samhället har en skyldighet att skydda våra minderåriga från övergrepp, vare sig de är grova eller något lindrigare, vare sig den minderårige är flicka eller pojke.

     Det religiösa/kulturella argumentet är dessutom närmast rasistiskt. Kvinnlig omskärelse påbjuds i motsats till manlig inte i några religiösa skrifter slår Socialstyrelsen och RFSU fast i sin upplysningsskrift ”Kvinnlig könsstympning”. Vad man i klartext säger är att ett folk utan tusenåriga skrifter, som kanske rentav saknar skriftspråk, inte kvalificerar sig som ett folk med en kultur eller religion. Ett folk som kan uppvisa en sådan skrift bör däremot kunna beviljas särskilda barnmisshandelsprivilegier. Oaktat hur daterat obsolet, full av vidskepelser, ovederhäftig och ovetenskaplig den skrift som åberopas är, skall den uppenbarligen betraktas som en god kulturbärare som när dess påbud kommer i konflikt med svensk lag, FN:s barnkonvention och FN:s mänskliga rättigheter ska medges företrädesrätt.

     På Riksdagens webbplats kan man läsa att socialminister Göran Hägglund (kd) i augusti 2006 fick en skriftlig fråga av riksdagsledamot Staffan Danielsson (c) huruvida ministern avsåg ta initiativ till att utreda och inhämta samhällets syn på integritets- och jämställdhetsaspekterna kring det faktum att pojkar inte åtnjuter samma rättsliga skydd mot att utsättas för rituellt betingade kirurgiska ingrepp i könsorganen. Hägglund som är kristdemokrat och bekännande kristen meddelade (kanske inte helt oväntat) i sitt svar till Danielsson att föräldrarnas trosuppfattning måste väga tyngre än det omyndiga gossebarnets integritet och rätt till skydd mot att utsättas för riskfyllda, smärtsamma och onödiga ingrepp.

     Kristendomens främste representant i det parlamentariska demokratiska Sverige sanktionerar således öppet sina systerreligioners barbariska sedvänjor. Men alla förmodat sekulära humanister i övriga regerings- och riksdagspartier då? Varför hukar de fegt i plenisalens bänkrader i omskärelsefrågan i stället för att som annars stå upp för barnens rättigheter? Varför medverkar de till att ta fram och rösta igenom en lag som fråntar barnen självklara rättigheter i stället för en lag som garanterar dem? Och hur kan en sådan lag passera lagråd och andra tunga remissinstanser utan att få bakläxa?

     Detta har en historisk förklaring. Idag förknippas manlig omskärelse i Sverige främst med islam beroende på en explosionsartad ökning av antalet muslimer som invandrat till Sverige de senaste decennierna. Grunden till acceptans för manlig omskärelse inom det svenska politiska etablissemanget har emellertid lagts långt tidigare av en relativt liten men inflytelserik judisk population. Det är en grupp som få riksdagspolitiker rår på och än färre vill stöta sig med. Den huvudsakliga orsaken till att svensk lagstiftning är så inkonsekvent som den är när det gäller omskärelse kan därför tillskrivas en ängslig politisk korrekthet visavi allt som kan tänkas leda till antydningar i media om antisemitism. Den muslimska lobbyn hade på egen hand knappast fått igenom sådana här långtgående privilegier. Något officiellt tack från Sveriges muslimer till judarna ska man kanske dock inte förvänta sig.

     Enligt mitt förmenande är det inget mindre än en monumental demokratisk och juridisk skandal att ren vidskepelse med åtföljande primitiva och barbariska offerriter legitimeras i en svensk lag stiftad på tjugohundratalet. Temat för den här artikelserien på Newsmill är ”Jesus och de intellektuella”. Jag menar att de intellektuella i Sverige borde ägna sin skriftställartalang och analytiska förmåga åt angelägna frågor med religiös anknytning som denna i stället för att kokettera med hemsnickrade Jesus-bilder och pseudolitterata nytolkningar av den nytestamentliga humanismen.

Denna artikel även publicerad på: Newsmill.

Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se

Skrivet i bloggosfären om: omskärelse, könsstympning, invandring, integration, mångkultur, islam, judendom, religion

     Mariam Osman Sherifey på Centrum mot Rasism går i en kort artikel här på Newsmill till angrepp på de etablerade riksdagspartierna för att dessa svävar på målet huruvida de kan tänka sig att samarbeta med sverigedemokraterna i händelse av att de skulle ta sig in i riksdagen och där få en vågmästarroll mellan de politiska blocken.

     Vad Osman Sherifay i realiteten gör är att uppmana de etablerade partierna att godtyckligt obstruera mot det parlamentariska system som renderat Sverige en utmärkelse som världens främsta demokrati. För att legitimera och söka skyla över det antidemokratiska i sin uppmaning drar sig Osman Sherifay inte för att handskas gravt vårdslöst med begreppet rasism eller att slunga ut kollektiva beskyllningar mot sverigedemokraterna för att vara rasister.

     Osman Sherifay känner förstås till att vi har lagar mot rasism i Sverige, mot diskriminering pga etniskt ursprung, hets mot folkgrupp osv. Om Osman Sherifay hade torrt på fötterna i sina beskyllningar skulle hon förstås inte ägna sig åt att skriva obskyra artiklar på Newsmill utan i stället ha fullt upp med att polisanmäla var och en av dessa påstådda sverigedemokratiska rasister och deras rasistiska sammanslutning.

     Problemet, Osman Sherifay, är inte som du antyder att de etablerade partierna inte tar avstånd från sverigedemokraternas rätt att verka inom ramen för det representativa demokratiska systemet. Problemet är i den utsträckning det förekommer det omvända. Det verkligt stora problemet är dock att inget av de etablerade partierna är beredda att fullt ut göra upp med den katastrofalt misslyckade invandrings- och integrationspolitik som förts under de senaste tre decennierna. Om de hade gjort det hade det inte behövts eller funnits underlag för något sverigedemokratiskt parti i den svenska partifloran.

     Idag oroar man sig för att sverigedemokraterna ska lyckas häva sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Det är med förlov sagt en aningslös oro. Det är hög tid att Osman Sherifay och hennes vänner höjer blicken en smula och skådar söderöver mot Danmark där sverigedemokraternas systerparti inte bara är etablerat sedan länge utan i praktiken är med och regerar. Gör sedan likaledes fast västerut mot Norge där flera opinionsundersökningar visar att sverigedemokraternas broderparti nu har det största väljarstödet av samtliga partier.

     Där Osman Sherifay har du kristallkulan som spår Sveriges framtid. Den framtiden må inte vara ristad i sten men det krävs helt andra grepp för att den inte skall besannas än att kasta ogrundade beskyllningar om rasism omkring sig eller att uppmana till obstruktion mot det demokratiska systemet.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Centrum mot rasism: Sluta tjata om sd och granska kd i stället av Mariam Osman Sherifay.

Skrivet i bloggosfären om: Centrum mot rasism, Mariam Osman Sherifay, rasism, sverigedemokraterna

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Genomklubbandet av IPRED visar att våra folkvalda går i otakt med folket, att de saknar insikt om vad den strukturomvandling som IT-samhället utgör verkligen innebär och de demokratiska institutionerna inte förmår fullgöra sin uppgift att försvara den övergripande samhällsnyttan när den hotas av särintressen. Det är inte bara den enskilde medborgarens integritet som står på spel här, det är det demokratiska samhällets integritet visavi marknadskrafterna.

     Jag har ingen möjlighet att göra ett selektivt val för vem som ska få ta del av det jag publicerar i digital form, t.ex. den här artikeln. Om jag har information som jag inte vill ska vara allmän egendom måste jag avstå från att publicera den. Det är en av de grundläggande omständigheter jag har att förhålla mig till, en ofrånkomlig konsekvens av att leva i det uppkopplade digitaliserade informationssamhället.

     I den digitala sfären är därför det gamla systemet att ge upphovsmän till information med verkshöjd betalt för varje distribuerat exemplar inte tillämpligt. Med gravt integritetskränkande och rättsosäkra lagar kan man kanske ännu en stund klamra sig fast vid det gamla, men den digitala informationstekniken går hela tiden framåt och antalet medborgare som får tillgång till den ökar ständigt. Lagar som stiftas idag kommer att vara meningslösa redan imorgon samtidigt som rättsosäkerheten och integritetsinkräktandet består.

     Tiden står inte heller stilla och den generation stofiler med en obsolet syn på upphovsrätten som idag fortfarande har ett grepp om gammelmedia och som fnyser föraktfullt åt såväl bloggosfär som Rick Falkvinge och hans medvisionärer, den kommer imorgon att ha förpassats till ålderdomshemmet eller kyrkogården och i deras ställe kommer personer från en generation som fått den digitala informationstekniken med modersmjölken.

     Ännu en kort tid tvingas kanske vi mer klarsynta att leva med IPRED, ACTA och andra liknande otidsenliga påfund. Men även den mest abderitiske, för vilken insikten om det fåfänga i att piska en död häst aldrig infinner sig, blir åtminstone till sist trött i armen.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Skrivet i bloggosfären om: fildelning, IPRED, upphovsrätt

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Ulvaeus vann nyligen en lång rättstvist där skattemyndigheterna eftertaxerat honom drygt 85 miljoner kr för att han under flera år underlåtit att betala skatt på sina royalties. Genom att inte själv stå som ägare till rättigheterna för sina verk utan flytta över dem till bolag i skatteparadis och teckna en serie elaborativa avtal har Ulvaeus genom avancerad skatteplanering och med hjälp av dyra jurister sett till att han slipper betala skatt på stora delar av sina inkomster.

     Ska det vara så förbannat svårt att betala för sig Björn?

     Sanningen är förstås att ingen vill betala för sig om det går att slippa, vare sig Ulvaeus i det stora formatet som skattedribblar eller tonåringen på pojkrummet i det lilla formatet som laddar ned musik och film gratis och spar månadspengen till andra nöjen. Ingen av dem anser att de begår något brott och i båda fallen möjliggörs förfarandet av att de som inte vill betala alltid ligger steget före med att hitta nya kryphål när samhället täpper till de gamla. Vare sig Ulvaeus eller fildelaren är heller särskilt pigg på att extrapolera sitt eget smitande och se vilka konsekvenser det skulle få om alla gjorde likadant. Att peka finger mot andra går däremot bra.

     Naturligtvis sysslar inte en hel ungdomsgeneration med nedladdning av ideologiska skäl, det är egennytta som ligger i botten för dem precis som för Ulvaeus. Båda utnyttjar att det finns en juridisk gråzon och brister i systemet, man gör det för att man kan det och för att man inte uppfattar det som något brott, åtminstone inte något allvarligt sådant. Ulvaues betalar ju faktiskt en del skatt på andra inkomster och fildelaren har ju faktiskt köpt en del film och musik helt lagligt också och därmed har de båda bidragit med sitt strå till stacken resonerar de.

     Men det är nu inte alls din eller min betalningsmoral som fildelningsdebatten handlar om Björn Ulvaeus. Den handlar i stället om huruvida det är rimligt att upphovsmännens inkomster även i framtiden ska vara kopplade till exemplarframställning och spridning av kopior av verk i ett samhälle där sådan teknik är var mans egendom. Det kanske var en naturlig ersättningsmodell förr då det krävdes miljoninvesteringar i teknisk utrustning och fysiska distributionskedjor för att tillverka och sprida verken, men idag känns den modellen hopplöst föråldrad.

     Om det var lika lätt för gemene man att tilverka en kopia av sina gardiner som av en musikinspelning så skulle vi ha motsvarande diskussion i textilbranschen. Men nu är det en väsentlig skillnad på fysiska produkter och på information som kan digitaliseras. Det är också en avgörande skillnad på vad konsumenten faktiskt köper. När du köper gardiner så äger du dem och kan göra med dem vad du vill även om själva tygmönstret kan vara patentskyddat. När du köper musik eller film köper du bara rätten att titta och lyssna – äganderätten till verket förblir alltid hos upphovsmannen. Gardinerna du köpt kan du fritt använda i en eventuell näringsverksamhet du bedriver för att göra affärslokalen trevlig och inbjudande. Musiken du har köpt lyssningsrätten till får du inte använda på motsvarande sätt i din verksamhet för att skapa en trevlig atmosfär, det ska upphovsmannen godkänna och ha betalt för.

     Upphovsrättsinnehavare till musik och film har en unik ställning i samhället såtillvida att de kan få betalt för sitt arbete hur många gånger som helst i alla upptänkliga situationer som deras verk används och de har också en lika unik möjlighet att kringskära andras rätt att använda en produkt baserad på verket. Vem skulle inte vilja ha det som Ulvaeus – göra ett jobb 1974 och fortfarande få betalt för det 30 år senare, varje dag, året om. Vi är många som skulle vilja ha royalties på de jobb vi gör och som antagligen skulle vara betydligt rikare idag om vi fått det.

     Dessvärre stannar inte upphovsrättsinnehavarnas lukrativa arrangemang vid detta. Nej, de är faktiskt den enda grupp i samhället som får betalt också för försäljning av produkter som de inte har den minsta anknytning till. Det finns något som lite förlegat kallas för kassettersättning pga att konstruktionen kom till på den tid då inspelningsbara musik- och videokassettband var de lagringsmedia som folk använde. Upphovsrättshavarna rasade över att det kopierades film från TV och musik från grammofonskivor och radio till kassetter utan att de tjänade några pengar på det. I en sällsynt lyckad lobbyingkampanj fick man således politikerna att instifta en straffskatt på alla kassetter som oavkortat skulle gå till upphovsrättshavarna.

     Idag är det andra lagringsmedia som straffbeskattas såsom CD- och DVD-skivor, mp3-spelare, hårddiskar, USB-minnen osv. Varje gång du köper en sådan produkt tjänar således Björn Ulvaeus några kronor på dig. Det spelar ingen roll om du tänkt lagra information av ett helt annat slag än musik och film på dessa media. Om du är amatörmusiker kan kassettersättningen t.o.m. leda till den absurda konsekvensen att Ulvaeus tjänar pengar när du säljer din egen musik, om du väljer att sprida den på hembrända CD-skivor.

     Ulvaeus väjer också för att det rådande systemet bara gynnar den exempellöst kommersiellt framgångsrike upphovsrättsinnehavaren. Konstnärer ska ha rätt att få betalt för sitt arbete tycker Ulvaeus men underlåter att tala om att han med det menar att han och en handfull andra kommersiellt anpassade kreatörer och branschföretag ska ha rätt att tjäna hur mycket som helst hur länge som helst medan 99,9% av konstnärerna ska fortsätta att arbeta lika hårt eller hårdare men utan att tjäna så mycket som en krona på sitt arbete. Om detta är ett kulturbefrämjande system borde vi diskutera.

     En annan aspekt som Ulvaeus ignorerar när han slår näven i bordet och ryter att vi ska göra rätt för oss är integritetsfrågorna. Som en annan artikelförfattare här på Newsmill redan konstaterat krävs det en veritabel polisstat av närmast STASI-snitt för att upprätthålla kontrollen över att inga upphovsrättsskyddade verk sprids utan att upphovsrättsinnehavaren får betalt för det. När IPRED-lagar och liknande dessutom ger sådana integritetskränkande befogenheter till privata särintressens företrädare som bör vara förbehållna demokratiskt genomlysliga myndigheter, då får frågeställningen ytterligare en högst allvarlig dimension. I ett samhälle med terrorism, grov organiserad brottslighet, barnpornografi osv kan vi ibalnd tvingas offra en del av vår integritet för ett större syfte. Att våra tonåringar byter film och musik med varandra kan dock knappast hänföras till verksamhet som föranleder införandet av det totala kontrollsamhället.

     Den pågående Pirate Bay-rättegången är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och utgången av den lär knappast påverka fildelningens framtida utveckling överhuvudtaget. En viktig principfråga är dock den om var gränsen går för indirekt ansvar för andras olagliga verksamhet. Kan någon annan än användarna som brukar BitTorrent-tekniken och utnyttjar en webbplats som Pirate Bay hållas juridiskt ansvariga för att tekniken missbrukas? Kan de som bygger vägar och bilar hållas ansvariga för att de används för att smuggla sprit, tobak och knark, som flyktverktyg för bankrånare, att människor kör rattfulla, kör ihjäl varandra osv? Jag fick nyligen besök av en säljare från ComHem som ville sälja på mig snabbare bredband. – Jag fildelar inte så mycket, så jag behöver inte snabbare bredband, sade jag. – Ja, det är fildelarna vi lever på, kontaterade säljaren innan han gick. Hur långt från förövaren sträcker sig ansvaret för brottet? Borde kanske ComHem.s ägare också stå vid skranket jämte Pirate Bays?

     Björn Ulvaeus, jag har läst dina debattartiklar i humanistfrågor, så jag vet att du är kapabel till en betydligt mer nyanserad analys kring politiska frågeställningar än vad dina kommentarer i fildelningsdebatten, på Newsmill och annorstädes antyder. Som jag sa inledningsvis så är egennyttan en stark drivkraft hos människan, men som analytisk opinionsbildare måste man äga förmågan att kunna tänka fritt bortom egen vinning. Alternativt får man ha omdömet att inte uttala sig i frågor där man inte förmår anlägga ett nöjaktigt objektivt betraktelsesätt. Fildelningsfrågan är enligt min mening för stor och har för allvarliga samhälleliga och demokratiska implikationer för att rena egennyttiga partsinlagor ska ha någon plats i debatten.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig av Björn Ulvaeus.

Skrivet i bloggosfären om: Björn Ulvaues, fildelning, upphovsrätt

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark uttrycker i en debattartikel på Newsmill sin uppbragdhet över att en kreationist, Ella Bohlin, står som förstanamn på kristdemokraternas valsedel till EU-parlamentet. Han formulerar sig på ett sätt som antyder att det skulle ligga något uppseendeväckande i detta faktum. Men i sak är det naturligtvis inte konstigare än att en líberal agnostiker är förstanamn på folkpartiets valsedel eller en marxisitisk ateist på vänsterpartiets.

     Med risk för att framstå som illojal med en förening där jag själv är medlem hävdar jag ändå att misskreditering av enskilda kd-politiker genom att påpeka att de tror på Gud och Bibelns portalparagraf (vilket är vad ordet kreationist betyder) saknar argumentationsvärde och inte är mer meningsfullt än att anklaga en folkpartist för att tro på individens frihet eller en socialdemokrat för att tro på offentligt ägande. Sturmark kommer i sin kritik dessvärre inte längre än till att påtala sådana självklarheter. Han anser tydligen att det bör räcka att vi får reda på att Ella Bohlin som varje bekännande kristen tror på Gud och skapelsen för att vi alla omedelbart ska anse henne diskvalificerad att inneha några viktiga politiska förtroendeuppdrag.

     Liksom Sturmark anser jag det angeläget att verka för att teokratiska tendenser inte får fotfäste i våra demokratiska institutioner. Ett demokratiskt styresskick förutsätter att människan är fri att fatta sina egna beslut utifrån sina egna intellektuella gåvor. Påbud från en gud som inte får ifrågasättas inskränker denna frihet på ett avgörande sätt som inte kvalitativt skiljer sig från påbud från en världslig diktator.

     Det är också en viktig uppgift för en sekulär humanist och demokrat att blottlägga informella strukturer och subkulturer i samhället där hävdvunna och grundläggande humanistiska och demokratiska värderingar inte respekteras och där förtryck av människor utövas med åberopande av religionsfriheten.

     Däremot begår Sturmark ett tankefel när han hakar upp argumentationen om människans rätt att råda över sig själv i en sekulär humanistisk demokrati på huruvida Gud finns eller inte finns och trasslar in sig i retorik om empiriska evolutionsbevis kontra kreationism och intelligent design. Gör man det implicerar man också att vi humanister skulle tvingas kapitulera om Guds existens till äventyrs i framtiden skulle kunna fastslås. Så är det förstås inte. Vare sig vi människor och den värld vi lever i är tillkomna av slumpmässiga mutationer och naturligt urval eller skapade av en intelligent gud bör vi naturligtvis kunna åberopa denna rätt och frihet. Den enda skillnaden är att vi i stället för att som idag ifrågasätta en fiktiv guds dekret skulle tvingas till en mer konkret befrielsekamp.

     Som sekulära humanister ska vi förstås kräva att konfessionella kristna som Ella Bohlin liksom anhängare av andra trosuppfattningar respekterar det sekulära demokratiska beslutsfattandets spelregler och principer. Men vi ska nog avhålla oss från att indirekt uppmana till diskriminering och grundlagsbrott genom att propagera för att troende bör förklaras icke önskvärda i det politiska rummet enkom på grundval av att de är just troende.

     Så länge Ella Bohlin inte bekänner sig till ett teokratiskt styresskick och så länge hon kan argumentera för sina åsikter utan att hemfalla till att åberopa dekret från Gud bör hon vara lika välkommen att kandidera till EU-parlamentet som alla andra. Det är ett förhållningssätt som rimmar bättre med min uppfattning om av vad sann humanism är än det som kommer till uttryck i Christer Sturmarks debattartikel.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Kristdemokraterna vill ha en kreationist i EU-parlamentet av Christer Sturmark.

Skrivet i bloggosfären om: Christer Sturmark, Ella Bohlin, kristendom, religion, Humanisterna

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Enligt den kartläggning på stadsdelsnivå av det svenska utanförskapet som moderaterna beställt från Riksdagens utredningstjänst finns det över  100 socioekonomiskt hårt belastade områden i Sverige där sysselsättningsgraden understiger 50 procent. I dessa områden lever alltså mer än hälften av invånarna på socialbidrag och en tredjedel har a-kassa eller förtidspension. I Malmöförorten Rosengård har exempelvis bara var sjätte person ett arbete, i Göteborgsstadsdelen Angered var femte person. I vissa områden i landet är arbetslöshetssiffran så hög som 70 procent.

     Gemensamt för dessa områden är att de är miljonprogramsområden som under de senaste decennierna förvandlats till etniskt segregerade enklaver och avstjälpningsplatser för den ständigt ökande flykting- och anhöriginvandringen.  Gemensamt för dessa områden är också att de enligt Brottsförebyggande Rådet uppvisar väsentligt högre siffror för kriminalitet än riksgenomsnittet.

     Samhällsekonomiskt innebär den låga sysselsättningsgraden ett bortfall på nästan 20 miljarder i kommunala skatteintäkter och arbetsgivaravgifter varje år. Den innebär också kostnader för skattebetalarna i minst samma storleksordning för försörjning av invånare i utanförskap via bidragssystemen. Till detta skall sedan adderas de kostnader som överrepresentationen för brottlighet åsamkar samhället, kostnader för en högre belastning på vårdapparaten, skolan och andra offentliga tjänster än riket som helhet och mycket annat. Till invandringen kan också knytas många specialkostnader för immigrationsproceduren, språkundervisning och integrationsåtgärder.

     En exakt siffra för storleken på nettounderskottet för den svenska invandringen är  svår att få fram. Försök att redovisa detta har ansetts politiskt inkorrekt, medvetet dolts i generell statistik utan särredovisningar och aktivt motarbetats av det politiska etablissemanget. Men sannolikt rör det sig om belopp i storleksordningen 100 miljarder – varje år.

     Misslyckandet med invandring och integration har också ett annat ansikte. Ett allt större antal utländska medborgare etablerar sig för varje år illegalt i Sverige. Här bygger man upp underjordiska strukturer och skuggsamhällen och också system för människosmuggling och utförsel av pengar. I dessa strukturer råder rättslöshet och här utnyttjas människor hänsynslöst, ofta av andra invandrare som tagit sig ett par pinnhål högre på stegen men också av samvetslösa svenskar. Hela servicenäringar avhänds seriösa näringsidkare som inte kan konkurrera med svart arbetskraft och slavlöner.

     Märkligt nog tycks många politiker anse att man bäst löser dessa problem genom att luckra upp immigrationslagstiftningen och genom att ge papperslösa och gömda med utvisningsbeslut tillgång till skattefinansierade samhällstjänster så att den här typen av skuggsamhällen kan etablera sig ännu enklare i Sverige framtiden än vad som är möjligt idag.

     Moderaterna vill i sin kartläggning förstås lägga skulden på socialdemokraterna genom att påtala att en överväldigande majoritet av problemkommunerna är och har varit socialdemokratiskt styrda. Det är naturligtvis inte en rättvis beskyllning eftersom moderatstyrda kommuner gjort det väldigt enkelt för sig genom att helt enkelt inte släppa in några invandrare.

     Möjligen kan man på riksnivå lägga ett större ansvar för invandrings- och integrationspolitikens misslyckande på socialdemokratin  i egenskap av det parti som varit statsbärande under längst tid. Men även en sådan ansvarsfördelning haltar eftersom de borgerliga partierna inte har drivit en från socialdemokraterna väsentligt avvikande invandrings- och integrationspolitik i opposition, och eftersom Sverige faktiskt haft borgerliga regeringar under tio av de trettio senaste åren, dvs den period under vilken invandrings- och integrationspolitiken i Sverige har havererat.

     För moderater är det angeläget att styra upp utanförskapet eftersom det underminerar det svenska folkets tilltro till det nyliberala paradigmet. Den bärande idén med hög invandring från lågutvecklade länder är enligt denna skola att det skapas en bas av lågavlönad arbetskraft som kan förse oss andra med billiga tjänster. (Billiga varor skaffar vi oss genom import från låglöneländer.) Ingen etnisk svensk ska behöva städa toaletter, torka skit efter senildementa osv, det har vi somalier till.

     Men när invandringen i stället förvandlas till en enorm belastning på och kostnad för samhället äventyras medborgarnas sympatier för hela den nyliberala ideologin. Därför vill moderaterna upphöra med det socialdemokraterna omhändertagandet av invandrarna, därför vill man ta bort bidragen och tillåta marknadskrafterna pressa ned lönerna så att invandrare i utanförskap kan förvandlas till lågavlönade skoputsare i någon form av innanförskap, om än som styvbarn.

     Sanningen är att moderaternas invandrings- och integrationspolitiska idéer är lika cyniska som socialdemokraternas är naiva. I båda fallen skapas ett samhälle som den genomsnittlige svensken inte vill ha. Han vill inte betala en massa skattepengar för invandrare som lever på bidrag och drygar ut dem men kriminalitet, men han vill inte heller ha det isärslitna samhället med invandrarna som något slags orcher ur en H.G. Wellsk dystopi.

     Därför söker sig alltfler väljare till Sverigedemokraterna. De har nämligen den rätta mixen av marknadsekonomi och solidarisk folkhemstanke som den genomsnittlige svensken uppskattar. Det har gått långsamt i början eftersom Sverigedemokraterna varit ett litet parti med något av amatörismens prägel och pga att man envetet demoniserats som rasister av de etablerade partierna. Men vartefter Sverigedemokraterna blir mer professionella och får tillfälle att föra fram vad man faktiskt står för kommer tillströmningen av väljare att öka lavinartat.

     I Danmark sitter Sverigedemokraternas systerparti i praktiken i regeringen och i Norge är deras broderparti enligt de senaste opinionsundersökningarna det största partiet. Frågan är nog inte huruvida Sverigedemokraterna kommer att häva sig över 4-procentspärren i riksdagsvalet 2010. Frågan är nog snarare om det blir med en- eller tvåsiffriga procentsatser och om man inte rentav kommer att få ett aktivt inflytande på regeringsarbetet, om inte 2010 så i varje fall 2014.

     Kanske börjar Sverigedemokraterna sin solskensvandring med en skräll i valet till Europaparlamentet nästa år, nu när alla de stora etablerade partierna genom riksdagens ratificering av Lissabonfördraget visat att man inte bryr sig om vad folk anser i EU-frågor.  Det är hög tid för moderater och socialdemokrater att sluta tjafsa och skylla på varandra och ta ett kraftfullt tag i invandrings- och integrationsfrågorna om man vill slippa dela bänk med Sverigedemokraterna på Helgeandsholmen om ett par år

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Skrivet i bloggosfären om: integration, invandring, segregation, sverigedemokraterna, utanförskap

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     På DN Debatt 080909 gör försvarsminister Sten Tolgfors ännu ett tappert försök att släta över den massiva kritiken mot FRA-lagen. Det retoriska greppet känns igen från de längre debattinlägg som Tolgfors lät publicera på moderaternas hemsida och på SvD Brännpunkt i slutet av juli – alla  invändningar påstås grunda sig på missförstånd, kritikerna gälls för att vara osakliga och inte begripa sig på så komplicerade spörsmål som underrättelseverksamhet – inte ens när det som i detta fallet rör sig om 13 forskare och experter.

     Desto mer besvärande för Tolgfors ter det sig därför att hans egen argumentation i så hög grad kan beslås med att bygga på just missförstånd. Tolgfors är förvisso rätt ny på jobbet men frågan inställer sig ändå: hur många sakfel om underrättelseverksamhet och personlig integritet är det rimligt att acceptera från en svensk försvarsminister?

     Tolgfors talar om avancerade sökbegrepp där all kabeltrafik som inte rör yttre hot mot landet sorteras bort och passerar obehandlad förbi. Sanningen är att ingen sådan träffsäker sökteknik existerar i sinnevärlden som nöjaktigt kan utesluta att oskyldiga svenskars trafik hamnar i håven. Men även om en sådan funnes vore integriteten ändå komprometterad. Lagrådet slog i sitt remissyttrande fast att ett integritetsintrång sker redan när FRA låter sina datorer få tillträde till kabeltrafiken. Att säga att information både ”sorteras bort” och ”passerar obehandlad förbi” konstituerar därför en paradox. Sortering är per definition behandling och behandling utgör i detta sammanhang per definition intrång.

     FRA-lagens kritiker har beskyllts för att sväva i villfarelsen att FRA manuellt ska granska allt vad alla svenskar har för sig i kabelnäten. Förutom att vara en ogrundad anklagelse är det också ett stickspårsargument. Manuell massgranskning är inte en förutsättning för att integritetskränkningar ska föreligga och för att kritiken mot FRA-lagen ska vara relevant. Att en icke-transparent myndighet som FRA alls bereds möjlighet till dylika intrång räcker. Att de utrustas med en arsenal av verktyg och befogenheter som undanröjer de tekniska och juridiska skydd individen åtnjuter idag är ett fullgott skäl att underkänna lagen. Alltsedan IB-affären är det ställt utom all diskussion att underrättelsetjänsters moraliska resning vare sig kan förutsättas eller tas som intäkt för att bevilja dem några integritetsinkräktande instrument och privilegier.

     Men garanterar inte kontrollorganet FUN att medborgarnas integritet respekteras? Denna nämnd har visat sig lika ogenomlyslig som den myndighet den är satt att övervaka. Ledamöterna tillsätts av och får sina direktiv från samma regering som via försvarsdepartementet är huvudman för FRA. FUN leds av en av Tolgfors partikamrater tillika företrädare på försvarsministerposten, Anders Björck. Sammantaget borgar detta knappast för en opartisk granskning av FRA:s verksamhet. Kritik om otillräcklighet, jäv, bristande demokratisk tillsättning och framför allt avsaknad av medborgarinsyn kan riktas också mot övriga befintliga och aviserade kontrollfunktioner. Historisk erfarenhet och rättsvetenskaplig expertis ger stöd för att det enda som effektivt kan skydda samhället mot statstjänstemäns maktmissbruk och oegentligheter är offentlighet och möjlighet till ansvarsutkrävande.

     Rättssäkerheten påkallar därför att integritetsinkräktande spaningsbeslut inte bara i förväg ska godkännas av domstol utan också att de i efterhand delges den som berörs så att de kan överklagas, förslagsvis enligt förvaltningslagen (1986:223) 3 § och 22 §. Att vara underställd detta lagrum är det pris FRA får betala för att vara inrättad som en civil myndighet i syfte att kunna kringgå de s.k. Ådalslagarna som förbjuder försvarsmakten att agera mot den egna civilbefolkningen. Att FRA:s kabelspaning ska vara lika insynsskyddad som dagens eterspaning är dock Tolgfors kompromisslös med. Så länge man är omedgörlig på den punkten blir aldrig så många nya kontrollfunktioner och integritetsskrivningar föga mer än kosmetika och FRA:s utvidgade verksamhet inte förenlig med ett demokratiskt rättssamhälle.

     Tolgfors påstår att signalspaning på all kommunikation som inte sker via kabel fram till idag varit oreglerad och därmed tillåten. Detta felaktiga antagande föranleder Tolgfors att djärvt utnämna den nya FRA-lagen till en integritetsförstärkning. Spaning mot telefontrafik skulle pga att den även i det fasta telenätet numera ofta rör sig i en blandad miljö av trådburenhet och trådlöshet förvandlas till lovligt byte för FRA i samma stund den lämnar det fasta kabelnätets trygghet för en utflykt i atmosfären..

     Försvarsministern borde vara införstådd med att principen om eterns frihet för signalspaning begränsas av bl.a. bestämmelserna om teleavlyssning i rättegångsbalken 27 kap 18 – 25 §, brottsbalken 4 kap 9 b § och regeringsformen 2 kap 6 §. Där görs inte någon åtskillnad mellan fast trådburen telefoni och mobil eller annan trådlös telefoni avseende integritetsskyddet. Europadomstolens praxis visar att också Europakonventionens artikel 8 bör tolkas på motsvarande sätt. Att ändamålet med signalspaning är ett annat än vid polisiär spaning ändrar inte detta förhållande.

     Ett telefonsamtal är, även om det helt eller delvis tar vägen över atmosfären, fortfarande i juridisk mening ett förtroligt meddelande och skiljer sig därmed kvalitativt från den typ av allmänna radioutsändningar i etern som det står var och en fritt att ta del av. FRA får således INTE spana mot vare sig det fasta eller mobila telefonnätet med åberopande av eterns frihet. För att beivra sådant behövs inte den nya FRA-lagens integritetstillägg, befintlig lagstiftning räcker.

     Den hävdvunna principen om den fria etern bygger på att den utgör en del av det offentliga rummet och är något som vi alla tillgång till. Vi vet att vi är iakttagna och anpassar vårt beteende så att vi inte avslöjar det vi inte vill ska vara offentligt. FRA ges nu en helt exklusiv rätt att tappa kabeloperatörernas servrar på information och bereda sig tillträde till allas våra privata kommunikation för att spana på sådant som vi valt ska vara fördolt för alla utom oss själva och en av oss utsedd adressat. ’Teknikneutralitet’ kallar FRA-lagens apostlar denna nya massiva medborgarövervakning. Det är förstås en semantisk dimridå, lika orwellskt nyspråklig som att definiera ’privat’ och ’offentligt’ som synonymer.

     Verklig teknikneutralitet borde innebära att den grundlagsfästa brevhemligheten gäller vare sig jag skickar mitt brev som fysisk post eller elektronisk post. Elektroniskt brevsprättande är på intet sätt mindre integritetskränkande än fysiskt dito, bara för att den är enklare att utföra i det fördolda eller för att digitala ettor och nollor är mer abstrakta och flyktiga entiteter än papper och bläck.

     Med Tolgfors nyspråkliga denotation av begreppet teknikneutralitet kan vi befara att det här bara är den första i en rad uppdateringar av FRA:s spaningsmandat. När fångsten av fula fiskar vid kabeltrålning visar sig mager kommer snart kraven på att få vittja i andra vatten. När nästa proposition som rör underrättelseverksamhet landar på riksdagens bord kommer den att heta ’En anpassad röntgen- och OCR-skanningsverksamhet för fysiska brevförsändelser’. När inte heller den ger förväntad utdelning dröjer det inte länge innan muntliga samtal inom hemmets fyra väggar är uppe på signalspaningsagendan.

     Det FRA som skapas med de nya lagarna har amerikanska NSA som tydlig förebild och det snudd på obegränsade massövervakningsmandat de erhöll efter terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Det är också bara ett i raden av många exempel på hur svenska politiker, utan att ifrågasätta hur relevant det är för svensk nationell säkerhets vidkommande, viker ned sig för informella påtryckningar från USA. Detta marionettbetéende manifesteras också bl.a. i de terroristlagar där centrala rättsprinciper som habeas corpus har satts ur spel.

     De frågor vi alla borde ställa oss är: hur mycket återstår vid dagens slut av de den fria världens grundläggande värden som skulle värnas genom vidtagande av alla dessa mått och steg? Har inte terroristerna i någon mening redan vunnit när vi låtit oss skrämmas till att montera ned vårt öppna samhälle.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Skrivet i bloggosfären om: FRA, FRA-lagen, FUN, integritet, signalspaning, Sten Tolgfors, övervakning

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Det var nog ett klokt beslut av Niklas Ekdal att välja deckargenren som täckmantel för sin högerpamflett. Den genomsnittlige deckarläsaren är måhända så obevandrad i svensk efterkrigshistoria att han eller hon kan tänkas svälja hur Ekdal med ett pennstreck raderar ut den svenska socialdemokratins betydelse för det sammanhållna välfärdssamhälle och utvecklade demokratiska politiska system som renderat Sverige en förstaplats på The Economist lista över demokratier – en lista där exempelvis liberalismens vagga USA blott intar en blygsam 17:e plats.

     Om Ekdal valt att skriva en faktabok om svensk 1900-talshistoria hade kritiken från historikerskrået sannolikt inte ha varit nådig. Ekdal säger sig inte gilla förljugen folkhemsromantik. Himmelsblå försköning av den svenska liberalismens gärning tycks dock gå bra. Dessutom är det ingen riktig ordning på hur Ekdal pekar ut politiska väderstreck här – att vara folkhemsromantiker idag är ju närmast liktydigt med att vara värdekonservativ. De partier som 2008 mest omhuldar den röda stugans familjeidyll är ju kristdemokraterna och sverigedemokraterna.

     Och när vi ändå är inne på politiska väderstreck är det nog läge att slå fast att en spänniningsromans kvalitet knappast är avhängig huruvida den lutar åt vänster eller höger. Om här finns ett problem så är det i så fall snarast att genren missbrukas för politiska syften av personer vars skriftställartalanger så uppenbart är den opinionsbildande artikelmakarens och inte den skönlitteräre romanförfattarens. Utan att ha läst Ekdals debutroman vågar jag ändå slå fast att Ekdal i det perspektivet har det mesta gemensamt med exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou – endast den ideologiska infallsvinkeln skiljer.

     Med risk för att framstå som en kultursnobb så är min främsta invändning mot den svenska deckargenren frånvaron av litterära kvaliteter – det brister i språket, det brister i gestaltningen, det brister i intrigen, det brister i berättandet. Hos somliga är dessa tillkortakommanden mer påtagliga än hos andra men när man lagt ifrån sig en svensk deckare på nattygsbordet och besviket konstaterar att också det rena underhållningsvärdet varit väsentligt lägre än hos den bok av Stig Claesson, Ernst Brunner eller Mikael Niemi man läste strax dessförinnan, då hjälper det knappast att intala sig att man åtminstone förenade nytta med nöje eftersom boken var till bredden fylld av fostrande pekpinnar och politiskt färgad socialrealism.

     Ekdal har dock en poäng i att det inte är ett dugg roligare att läsa Ulf Lundells långrandiga lägesbeskrivningar från välfärdsdemonteringens Sverige där i övrigt ingen handling kan urskiljas än det är att få dem till livs som bisatser i en undermålig och språkfattig deckarintrig. Däremot missar det marknadsekonomiska entreprenörskapets tillskyndare Ekdal att en dålig deckare inte blir ett dugg bättre av att den har skrivits med förespegling om att bli en rik bestsellerförfattare än med intentionen att undervisa medborgarna politiskt.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Befria deckarna från vänsterns tyranni av Niklas Ekdal.

Skrivet i bloggosfären om: deckare, högervriden, vänstervriden

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     DN Debatts chef Mats Bergstrand angriper i en artikel den nya medborgarjournalistiken i allmänhet och det sätt att fånga upp den som Newsmill representerar i synnerhet. Bergstrands artikel formligen svettas av nervositet över hur bloggosfären inkräktar på hans och den övriga journalistiska nomenklaturans revir.

     I stället för att välkomna denna strukturomvandling i IT-utvecklingens spår intar Bergstrand en konservativt bakåtsträvande försvarsattityd där medborgarjournalistiken utmålas som en del av ett inte närmare formulerat problem. Mellan raderna kan man dock utläsa att det Bergstrand talar om är journalistikens trovärdighet och kvalitet.

     Om de professionella journalisterna var så mycket bättre i sitt hantverk, då borde detta dock inte vara något problem. Lika lite som ett korpserien inte utgör ett hot mot allsvenskan i fotboll borde medborgarjournalistiken inte hota den utbildade och erfarna journalistkåren, utan betraktas som ett komplement till denna.

     Vid flertalet tillfällen har jag och säkert många andra skrivit välformulerade debattartiklar i angelägna ämnen och skickat till Mats Bergstrand på DN Debatt. Säkert är det också fler än jag som reagerat på Bergstrads sätt att mekaniskt refusera dem, oftast på ett nonchalant, överlägset och otrevligt sätt. Att Bergstrand vägrar släppa in medborgarjournalistiken på sin ”fina” sida och dessutom använder utrymmet han chefar över till att i egen sak gå till angrepp mot denna journalistik,

     Dagens Nyheter utger sig för att slå vakt om liberala värderingar. Liberalismen uppstod under upplysningstiden som en reaktion mot privilegiesamhället och skråväsendet. Bergstrands utspel till försvar för det elitistiska journalistskrået står i bjärt kontrast mot denna liberalismens bärande idé.

     Än mer anmärkningsvärt blir utspelet om man beaktar att de alster Bergstrand låter publicera på DN Debatt ingalunda är författade av professionella skriftställare. Skiljelinjen för om man ska passera nålsöga går inte mellan om man kan skriva eller inte skriva, den går i stället mellan om man tillhör samhällseliten eller den grå medborgarmassan.

     Om du är vårdbiträde, svetsare, hemmafru, städare, arbetslös eller förtidspensionerad göre du dig icke besvär med att skicka dina artiklar till Mats Bergstrand. Om du däremot är generaldirektör, riksdagsman, professor, läkare, hög statstjänsteman, TV-profil eller innehar någon annan finare titel, då kan du rentav skriva rätt illa men ändå komma ifråga för publicering på DN Debatt.

     Man kan också fråga sig på vilket sätt Dagens Nyheter utmärker sig i seriositet över medborgarjournalistiken när man pga snöd ekonomisk vinning väljer att behålla en narkotikadömd och öppet drogromantisk journalist i en framträdande befattning med den yngre läsekretsen som målgrupp. Den frågan har jag ställt till ett flertal personer på DN, något svar har jag inte fått.

     Bloggosfärens och medborgarjournalistikens framväxt innebär ett genombrott för demokrati och yttrandefrihet. Om någon tvekade om det tidigare torde de senaste månadernas FRA-debatt ha undanröjt alla tvivel om den saken. Att såväl den politiska eliten som medieeliten i allmänhet känner sig hotad när verklig medborgardemokrati får genomslag och tränger undan den upplysta despotism som hittills kännetecknat vårt representativa styresskick, det är kanske att förvänta. Men av personer inom politiken och mediavärlden som gjort stor sak av att de är liberaler borde man kunna förvänta sig mer.

     Mats Bergstrand får gärna precis som Dan Josefsson belysa de potentiella riskerna med publikationer som Newsmill men bör då inte heller förtiga förtjänsterna. Och så länge Bergstrand avser att driva DN Debatt som hans lilla privata diktatur, så får han finna sig i att den seriösa journalistik och opinionsbildning han refuserar finner andra vägar att nå fram till läsarna. Det finns länder i världen där detta inte är tillåtet men de styrs av ideologier som borde vara Bergstrand främmande.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Newsmill ett hot mot demokratin av Mats Bergstrand.

Skrivet i bloggosfären om: Mats Bergstrand, medborgarjournalistik, media,  Newsmill

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Simon Ungman Hain oroar sig i en artikel på Newsmill över att rättssäkerheten i det svenska samhället undergrävs om offentlighetsprincipen kringskärs så att obduktionbilder på mördade barn inte får läggas ut på Pirate Bay. Han blir dock svaret skydlig exakt på vilket sätt denna viktiga demokratiska princip skulle sättas ur spel om spridningen av sådana obduktionsbilder regleras och tillgången eventuellt förbehålls dem som har kompetens och professionell anledning att ta del av dem.

     Ungman Hain tycks heller inte se det större hot mot rättssäkerheten som ligger i att förtroendet för offentlighetsprincipen undergrävs hos allmänheten när den missbrukas. Genom att väga in etik, empati och respekt för den personliga integriteten och inte ge efter för paparazzi- och hyenamentalitetet ger vi offentlighetsprincipen en större möjlighet att överleva än om vi låter den tillämpas på ett sätt som inte stämmer med allmänhetens rättsmedvetande. Offentlighetsprincipen är precis som yttrandefriheten en frihet under ansvar. Den som inte tar det ansvaret bidrar till att undergräva dessa principers legitimitet

     Som jag ser det är det fullt rimligt att av etiska och empatiska hänsyn till en sörjande förälder säga nej till att obduktionsbilder på hans mördade barn läggs ut som allmän egendom på Intenet där vem som helst och inte bara i Sverige helt anonymt kan tillägna sig dem för godtyckliga ändamål. Om en enskild person överhuvudtaget ska anses behöva få tillgång till sådant material är det rimligt att han åtminstone personligen ansöker om att få ta del av dem hos ifrågavarande myndighet, legitmerar sig och också motiverar sitt önskemål. Ingen kan övertyga mig om att det demokratiska samhället så som vi känner det därmed skulle ha avskaffats.

     Det är viktigt att offentlighetsprincipen inte hamnar i vanrykte och får ett omänskligt ansikte. Därför bör vi inte låta tillämpa den in absurdum, mekaniskt och utan eftertanke eller respekt för andra legitima hänsyn. Viktigt att komma ihåg är också att allt som förssiggår hos våra myndigheter ingalunda är transparent. Mången myndighetshandling omfattas inte av offentlighetsprincipen. Detta har inte minst den senaste tidens debatt om FRA-lagen satt fokus på.

     Det är anmärkningsvärt att offentlighetsprincipens vänner motsätter sig förändringar i offentlighetsprincipen som skulle medföra att en förälder som utsatts för ett av de värsta trauman en människa kan råka ut för åtminstone skulle slippa att sedan också behöva åse hur obduktionsbilder på hans mördade barn valsar runt hela Internet. Jag hör mycket sällan dessa offentlighetsprincipens tillskyndare ifrågasätta eller diskutera demokratiaspekerna kring de omfattande undantag i offentlighetsprincipen vi gett pojkarna inom underrättelseväsendet för att de ska få leka James Bond ostört utan besvärande demokratisk transparens.

     Är det bara jag som tycker att något är bakvänt här?

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Arboga-bilderna en investering i demokrati av Simon Ungman Hain.

Skrivet i bloggosfären om: Arbogamålet,  demokrati, integritet, Max, obduktionsbilder, offentlighetsprincipen,  Pirate Bay, rättssäkerhet, Saga

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     Kristina Hultman är ute på farliga vägar i en debattartikel på Newsmill om ett nytt juridiskt synsätt på våldtäkt. Hon spelar på känslosträngar genom att komma ut som våldtäktsoffer i syfte att förmå oss att i sympati med henne och andra våldtagna kvinnor vara beredda att sänka ribban beträffande beviskrav och rättsäkerhet i domstol.

     Hultman går dessutom längre än professor Madeleine Leijonhufvud och miljöpartiets språkrör Peter Eriksson när hon inte bara vill ändra på definitionen för våldtäkt utan i praktiken också förespråkar omvänd bevisbörda i våldtäktsmål. Redan idag är beviskraven i våldtäktsmål generellt sett låga jämfört med de flesta andra typer av brott. Att göra dem ännu lägre vore att passera gränsen för var man kan anse att verklig rättskipning slutar och skenrättegångar börjar.

     I svenska domstolar råder fri bevisprövning och i våldtäktsmål där ingen annan bevisning finns att tillgå än parternas utsagor och andra hörsägen måste självfallet båda parters trovärdighet och deras karaktärsvittnen bedömas opartiskt och på lika villkor. Detta gäller förstås även om definitionen av våldtäkt i sig skulle vidgas till att innefatta varje form av ofrivillig sex och om definitionen av ofrivillig sex i sin tur skulle vidgas till att omfatta all sex där samtycke inte har inhämtats och som man bort inse att den andra parten inte varit aktivt delaktig i eller medveten om.

     Det är högst beklagligt att det finns våldtäktsmän därute som pga bristande bevis inte kunnat fällas och dömas till de straff de borde ha. Men om priset för att få fast dem är att sänka beviskraven så att också en rad oskyldiga riskerar få skaka galler, då har vi avlägsnat oss från rättsstatens principer och närmat oss något som liknar stalinistisk rättsskipning. Stalin kunde utan vidare straffa 100 oskyldiga om han var säker på att det bland dessa 100 fanns en eller flera skyldiga men han var osäker på vilka.

     För den klick tokfeminister som ser alla män som djur och inte skulle sova dåligt om natten om också en och annan oskyldig karlslok fick skaka galler kanske sådan rättsskipning ter sig invändningsfri. För oss andra som inte drivs av ett hat mot alla människor av ett visst kön ter det sig som inkvisitoriska häxprocesser.

     Låt oss noga överväga om en utvidgning av vad som ska anses vara straffbar sex kan ske utan att rättssäkerheten äventyras. Men väl i domstol bör det vara helt uteslutet att acceptera en ordning där en anklagad våldtäktsman anses skyldig tills han bevisat motsatsen. Så löser vi inte problemet med mäns våld mot kvinnor i ett modernt demokratiskt rättssamhälle

Denna artikel är även publicerad på Newsmill och är en replik på artikeln Mannen vet alltid att han begår våldtäkt av Kristina Hultman.

Skrivet i bloggosfären om: brottslighet, kriminalitet, Kristina Hultman, lagstiftning, Madeleine Leijonhufvud, våldtäkt

Intressant läsning hittar du på intressant.se

     För alltfler svenskar står det klart att de senaste decenniernas omsvängning från begränsad arbetskraftsinvandring till okontrollerad flykting- och anhöriginvandring har inneburit en katastrof för Sverige. Svenskarna börjar också inse att man blivit förd bakom ljuset om detta av det politiska etablissemanget, att politikerna som hållit de vackra talen om berikande mångkultur, om solidariskt internationellt ansvar och som vinkat välkomnande till alla som vill komma hit – de har sedan åkt hem till sina fina villaförorter och dyra bosadsrätter i innerstäderna, långt från invandringens realiteter.

     Det största sveket har socialdemokratin stått för, som under större delen av denna period varit statsbärande och som övergivit sina kärnväljare i arbetarklassen, låtit deras miljonprogramsförorter förvandlas till svårt socioekonomsikt belastade etniska enklaver, låtit klyftorna och segregationen i samhället öka, accepterat etablerandet av en ny underklass, blundat för hur en ung generations kvinnor tvingas leva under medeltida patriarkalt förtryck, låtit de kriminella ungdomsgängen få fotfäste, kapitulerat för hur skolan förfallit under trycket från integrationsproblematiken osv.

     Därför är det också socialdemokraterna som uppvisar det största väljartappet till sverigedemokraterna. Men även inom det borgerliga blocket tappar man väljare till sd. Reaktionärerna i de fina bostadsområdena som hittills kunnat kosta på sig att inte skylta men sin invandrarfientlighet eftersom man inte behövt leva med invandrarna på nära håll, de börjar nu oroa sig för tongångarna om att också de ska tvingas ta sin del av ansvaret för flyktingarna, att också deras områden nu ska dras ned i misären så som tidigare miljonprogramsförorterna.

     Nu närmar det sig val till EU-parlamentet och en stor framgång där för sverigedemokraterna skulle kunna bli en språngbräda mot ett än mer framgångsrikt riksdagsval året därpå. Nu börjar de etablerade partierna bli nervösa. Demonisering av sverigedemokraterna har inte fungerat, inte heller att ta debatten med dem. Återstår alltså att förska övertyga väljarna om att man är bättre än sverigedemokraterna på att lösa problemen med invandring och integration.

     I den meningen har sd redan skördat större framgångar än opinionssiffrorna antyder, precis som när miljöpartiets intåg på den politiska arenan gjorde alla partier till mijöpartier. Synar man moderaters, folkpartisters och socialdemokraters försök att fånga upp missnöjet med den havererade invandringspolitiken lite närmare märker man dock att mycket bara är tom retorik och att det som ändå är konkret är långt ifrån tillräckligt för att möta de enorma samhällsproblem som har skapats under de tre senaste decennierna.

     På marginalen kan nog de etablerade partierna med dessa utspel minska väljarströmmarna till sverigedemokraterna, men någon större trovärdighet åtnjuter man knappast hos de medborgare för vilka toleransens bägare för länge sedan runnit över. Det man kommer med nu är helt enkelt för lite och för sent. Det ska till ett mirakel om Sahlin, Reinfeldt, Björklund och den övriga politiska adeln ska slippa dela rum med uppkomlingen Jimmie Åkesson efter 2010.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Skrivet i bloggosfären om: integration, invandring, sverigedemokraterna

Intressant läsning hittar du på intressant.se