Twittra detta
I media framställs PRIDE som en bred kärleksmanifestation och vi som är kritiska marginaliseras till en klick homofober och högerextremister fyllda av hat. I själva verket förhåller det sig tvärtom.
PRIDE arrangeras av en liten kärna HBT-aktivister, queerteoretiker och lesbiska feminister vars värderingar och metoder att torgföra dem troligen är främmande också för flertalet bland de sexuella minoriteter man säger sig företräda. Drivkraften bakom den glättiga ytan tycks främst vara ett hat mot det heteronormativa majoritetssamhället.
HBT-rörelsens krav stannar inte vid att kräva att bemötas med tolerans av den heterosexuella majoriteten. Målsättningen är att riva ned alla normer baserat på en diskurs där de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen beskrivs som fördomsfulla bakåtsträvare eller värre.
Och om någon av oss dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och ifrågasätter det lämpliga i att jippon som PRIDE sexualiserar det offentliga rummet eller efterfrågar en diskussion om homoadoptioner som inte utgår från HBT-personers rättigheter utan från barnets bästa, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.
När någon gång en avvikande uppfattning ändå släpps fram i debatten, då är det så gott som undantagslöst utifrån en kristen livsåskådning. Det är en ofarlig grupp att använda som opartiskhetsalibi. Motsvarande värderingar inom andra religioner är mer obekväma. De passar inte in i den rådande religions- och kulturrelativistiska diskursen. Kritik utifrån en allmän sekulär värdegrund som inte enkelt kan avfärdas som nynazistisk stör också den tillrättalagda bild av det svenska samhällets konsensus i dessa frågor som etablissemanget vill visa upp. Det är ett demokratiproblem att det offentliga samtalet begränsas av en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället.
När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personerna själva. Även om hot och våld som utomparlamentariska åsiktsyttringar inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.
PRIDE skapar också en mycket märklig (men förhoppningsvis inte representativ) bild av sexuella minoriteters beteende och livsstil. För den som inte har någon person från en sexuell minoritet i umgängeskretsen och saknar andra referenser än PRIDE att grunda sina intryck på är risken stor att eventuella negativa åsikter om HBT-personer förstärks snarare än de försvagas. I så fall har ju PRIDE motverkat sitt eget syfte, om nu inte syftet vill säga – vilket man ibland har anledning att befara – främst är att provocera det heterosexuella majoritetssamhället.
För HBT-rörelsens militanta kärntrupper tycks inget mellanting finnas mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad göras mellan konstruktiv kritisk dialog och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser.
Denna artikel är även publicerad på Newsmill
Läs gärna även mina övriga artiklar i ämnet på Newsmill:
Våga-vägra-prajda
Med könsneutral äktenskapslag offrar vi barnen på den politiska korrekthetens altare
En festival för kärlek – som förföljs av hat (DN)
Heteronormen angår oss alla (SvD)
Gay-Pride parade Sets Mainstream Acceptance Of Gays Back 50 Years (The Onion)
Intressant bloggläsning hittar du på intressant.se
Skrivet i bloggosfären om: PRIDE, HBT, gay, homosexualitet, queer, RFSL
2010-07-25 kl 21:21
Normer bör alltid urskiljas, ifrågasättas och brytas. Det är en avgörande del av hela vår historia. Idén om en ”naturlig samhällsnorm” bör skärskådas och beskrivas som en kulturell, historisk, religiös och politisk konstruktion. Om kritik mot homosexuella och kritik mot krav på samma rättigheter för homosexuella par som heterosexuella par förs fram så ska de också få skärskådas. Om sådan kritik bygger på argument måste man kunna pröva både hållbarhet och relevans och genomskåda de FÖRDOMAR som oftast ligger bakom. Hittills har jag inte sett ett enda relevant skäl att neka HBT-personer samma rättigheter som man ger sig själv.
Jag tycker det är lite småaktigt att du skriver utifrån nån slags offermentalitet och det är inte särskilt troivärdigt att du använder begreppen hegemoni, tolkningsföreträde och demokratiproblem. Homosexuella har en lång historia av ett samhälleligt och individuellt utanförskap, där de pga av sin sexuella läggning (hur kommer det sig att du och andra anser er ha med andras kärleks- och sexliv att göra?) inte haft samma möjlighet att yttrycka sin kärlek och sina liv generellt som heterosexuella haft.
Jag är musiker med många homosexuella kollegor och vänner. För några år sedan undersökte jag lite lätt huruvida mina vänner upplevde motstånd mot deras val av livsföring och kärlek. 9 av 10 homosexuella upplevde fördomar, motstånd och utanförskap pga detta. Ingen heterosexuell vän upplevde detsamma. Problemen kring dessa frågor är inte de du beskriver. Din rätt att förminska människor med annan sexualitet än du står, anser jag, lägre än människors rätt att få uttrycka sig själva utan att dömas för det.
Men, du verkar ju noggrann själv och uttrycker vilja till seriositet i denna fråga. Så kan du börja med att uterge källan till ditt påstående om de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen.
Pride är en trevlig och populär folkfest och inget att irriteras över, så länge man man kan gå bortom sin sexfixering vill säga.
2010-07-26 kl 0:39
Christian: Normer och värderingar är i första hand till för att följas, det är därför de finns, utan dem vore inget ordnat samhälle möjligt. Däremot bör det förstås i en demokrati finnas en viss dynamik kring normerandet i motsats till exempelvis en teokrati där allt är en gång för alla givet och dikterat av en högre makt.
Jag skriver knappast utifrån någon offermentalitet men retar mig på att alla som på minsta sätt ifrågasätter HBT-rörelsens frammarsch censureras, tystas och utpekas som homofober eller högerextremister. Se bara på DN idag där artikeln jag länkar till dels var ruskigt tendentiös med att framställa all kritik som hat, homofobi och högerextremism och där man dessutom inte tillät några negativa blogglänkar, endast positiva bloggar släpptes igenom.
Du talar om fördomar, jag talar om åsikter och normer. Sexualitet är omgärdat av en massa regler. Vi går inte nakna på gatorna, vi kopulerar inte under fiakbordet på jobbet, onanerar inte på Ica, vi kräver oftast trohet av vår partner och mycket annat. Det går förstås att tänka sig andra regelsystem som också fungerar men det innebär inte att det vi har är fördomsfullt, bara att de flesta av oss vill ha det så.
I en demokrati behöver man inte leda i bevis att något är ”rätt”, eftersom det inte finns något rätt eller fel, bara majoritetens vilja. Det skulle säkert gå alldeles utmärkt att avskaffa marknadsekonomin i Sverige och införa planhushållning. Det finns en minoritet som är ungefär lika stor som HBT-rörelsen som vill detta. De får dock inte sin vilja igenom utan tvingas leva i en marknadsekonomi. Däremot är man förstås inte förhindrad att skapa ett litet privat kollektiv som drivs som en planekonomi.
På samma sätt bör HBT-personer kräva tolerans för sitt liv i den privata sfären men acceptera att samhället utanför styrs av majoritetsnormer. Partnerskapslagen var ett bra exempel på detta. Samkönade par fick sina juridiska behov tillgodosedda samtidigt som lagen markerade att detta var fråga om tolerans från samhällets sida, inte att samhället gav upp sin normerande funktion. Med den könsneutrala äktenskapslagen förhåller det sig tvärtom, det är en dålig lag eftersom den på ett omotiverat sätt ger upp ett av demokratins fundament, majoritetens rätt att vara normerande.
Dessutom är lagen bara skenbart neutral. Fortfarande får inte syskon gifta sig med varandra. inte far och son, mor och dotter. Den som älskar sin hund får inte gifta sig med den heller. och man får bara gifta sig två och två. Vad är det för normbefriad neutralitet i detta? Ingen alls. Det enda man har gjort är att ge efter för ett litet men högljutt särintresse med effektiva lobbyister. Sådan lagstiftning är dålig lagstiftning.
Man räknar med att ungefär 90% av en normalpopulation är heterosexuell och inte tillhörig någon HBT-variant eller liknande men den exakta siffran är rätt ointressant, det viktiga är att den ligger i den här storleksordningen. För en förkrossande majoritet framstår således kärnfamiljen som idealet – en monogam heterosexuell relation inom vars ram man skaffar barn.
Att detta inte alltid fungerar och att ett antal relationer går sönder och leder till singelhushåll och att somliga blir ensamstående föräldrar med barn osv är förvisso sant men i de allra flesta fall har detta inget med ideal och norm att göra utan är realitetens konsekvenser. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Särskilt positivt kan man inte gärna hävda att det är att så många kärnfamiljer spricker, i synnerhet inte för de barn som berörs.
Och med barnen kommer vi in på homoadoptioner. Där blir den enskilde HBT-personens rättigheter sekundära och i stället barnens rättigheter det primära. På 60- och 70-talet var det inne att experimentera med konstiga kollektiva familjekonstellationer, där barnen skulle vara allas barn och det var småborgerligt att låta barnen ha bara sin biologiska pappa och mamma som föräldrar. Många barn till den flumgenerationen växte upp med en mycket otrygg och förvirrad identitet.
Nu vill HBT-rörelsen experimentera på liknande sätt med homoadoptionerna och förvägra barn rätten till en förälder av varje kön. Dessutom experimenterar man redan med s.k. fyrklöver där biologiska barn bollas mellan ett homopar av varje sort. Ensamma lesbiska kvinnor åker utomlands och inseminerar sig och förvägrar sitt barn en pappa osv. Man hänvisar till undersökningar om att det inte skulle kunna påvisas några negativa konsekvenser av at låta barn som växa upp hos samkönade par, men de undersökningar jag sett som kommer till slutsatsen att barn mår lika bra av detta som att växa upp i en kärnfamilj är antingen sådana som HBT-rörelsen själva beställt eller gjort eller baserade på ett så litet underlag att de knappast kan kallas tillförlitliga. Och ofta drar man dessutom in dysfunktionella kärnfamiljer i ekvationen och jämför med dem vilket naturligtvis blir helt missvisande.
PRIDE är för många inte alls den trevliga folkkfest du kallar den. Många betraktar det i stället som ett jippo och en sexualisering av det offentliga rummet för en liten exhibitionistisk och identitetsförvirrad delmängd av gruppen HBT-personer. Åtminstone hoppas vi att det rör sig om en delmängd, för om alla HBT-personer är på det här sättet då blir ju vår kritik än mer giltig. Att upphöja detta beteende till norm och låta barn växa upp hos personer med en sådan livsstil finner jag synnerligen olämpligt.
Jag är dock rätt övertygad om att det finns många homosexuella därute som tycker att PRIDE drar ett löjets skimmer över dem. Men precis som vi andra så pressas de till tystnad i det demokratiska samtalet av den högröstade klick som ligger bakom PRIDE, queerteori och andra mer extrema uttryck för sexuell avvikelse. Det kanske är deras tid just nu men liksom för 60- och 70-talets flummiga sociala experiment kommer pedeln att svänga tillbaka även för HBT-rörelsen.
2010-07-27 kl 9:17
Kommentaren borttagen pga brott mot kommentarsreglerna (kommentaren ej relaterad till artikeln)
- Admin
2010-07-29 kl 11:52
Du är helt rätt ute Mats. Det behövs verkligen en ifrågasättande debatt om ”denna trevliga folkfest”
2010-08-03 kl 18:26
Bra skrivet.
2010-08-03 kl 19:44
Hej!
Jag förstår inte vad som är meningen med dessa Pridefestivaler, och jag förstår inte varför media och politiker är så kåta på att vara med.
Tom mitt AIK deltar i detta jippo och de svarar inte på mina mail (3st) varför de är med.
Det är också beklämande att se alla som kantar cortegevägen, har folk så j-vla tråkigt att de tar tid för detta spektakel.
Svaret är tyvärr ja.
Utveckling jag möter är beklämande och sorglig, att se den gråa, tråkiga, själslösa massan är sorgligt.
Man kan tro att folk är på väg till sin egna begravning.
Därför kan dessa stridbara och sexfixerade hbt-personer ta över och sprida sin propaganda, för de möter inget motstånd, inget ifrågasättande, bara ett stort mähä, som kallas svenskar.
Jag säger bara fy fan!
När blir pedofilerna rumsrena, nekrofilerna? Det är bara en tidsfråga, och varför passar inte dessa personer in i pridetåget bland löskukar, vaginor, piskor, bajs, läder….
Vi andra sköter vårt sexbehov på ett naturligt sätt, och vi ser det som något privat, medan pridefestivalens deltagare måste provocera, vilket visar vilka sjuka sexuella behov som styr dessa människor.
2010-08-03 kl 22:29
Alltså, pride i sig är väl en bra ide? Tänk dig själv att du lever med en avvikande sexualitet årets alla dagar och känner av trycket från majoritetssamhället och upplever risken att bli trakasserad och dylikt. Ett sätt att motverka att bli förtryck är att alla som upplever det så går ut samtidigt på en av årets dagar och visar att de finns så högljutt som möjligt? Det är jobbigt att vara i minoritet. Jag kan inte se något fel i det.
-
Sen invänder jag mot den självklara kopplingen från åsiktsförtrycket (vars existens jag håller med om) till att frustrationen detta skapar levs ut genom våld mot bögar.
-
I övrigt en fantastiskt bra artikel.