Vad vi nu bevittnar är hur det öppna demokratiska samhället med respekt för rättsäkerhet och personlig integritet monteras ned. Statens roll stärks på ett osunt sätt med orwellska kontroll- och övervakningsfunktioner. Myndighetstransparens och möjlighet till ansvarsutkrävande urholkas. Förevändningen är kampen mot terrorismen. Men har terroristerna inte redan vunnit om vi låter oss skrämmas till en sådan samhällsutveckling?

     På DN Debatt 080909 gör försvarsminister Sten Tolgfors ännu ett tappert försök att släta över den massiva kritiken mot FRA-lagen. Det retoriska greppet känns igen från de längre debattinlägg som Tolgfors lät publicera på moderaternas hemsida och på SvD Brännpunkt i slutet av juli – alla  invändningar påstås grunda sig på missförstånd, kritikerna gälls för att vara osakliga och inte begripa sig på så komplicerade spörsmål som underrättelseverksamhet – inte ens när det som i detta fallet rör sig om 13 forskare och experter.

     Desto mer besvärande för Tolgfors ter det sig därför att hans egen argumentation i så hög grad kan beslås med att bygga på just missförstånd. Tolgfors är förvisso rätt ny på jobbet men frågan inställer sig ändå: hur många sakfel om underrättelseverksamhet och personlig integritet är det rimligt att acceptera från en svensk försvarsminister?

     Tolgfors talar om avancerade sökbegrepp där all kabeltrafik som inte rör yttre hot mot landet sorteras bort och passerar obehandlad förbi. Sanningen är att ingen sådan träffsäker sökteknik existerar i sinnevärlden som nöjaktigt kan utesluta att oskyldiga svenskars trafik hamnar i håven. Men även om en sådan funnes vore integriteten ändå komprometterad. Lagrådet slog i sitt remissyttrande fast att ett integritetsintrång sker redan när FRA låter sina datorer få tillträde till kabeltrafiken. Att säga att information både ”sorteras bort” och ”passerar obehandlad förbi” konstituerar därför en paradox. Sortering är per definition behandling och behandling utgör i detta sammanhang per definition intrång.

     FRA-lagens kritiker har beskyllts för att sväva i villfarelsen att FRA manuellt ska granska allt vad alla svenskar har för sig i kabelnäten. Förutom att vara en ogrundad anklagelse är det också ett stickspårsargument. Manuell massgranskning är inte en förutsättning för att integritetskränkningar ska föreligga och för att kritiken mot FRA-lagen ska vara relevant. Att en icke-transparent myndighet som FRA alls bereds möjlighet till dylika intrång räcker. Att de utrustas med en arsenal av verktyg och befogenheter som undanröjer de tekniska och juridiska skydd individen åtnjuter idag är ett fullgott skäl att underkänna lagen. Alltsedan IB-affären är det ställt utom all diskussion att underrättelsetjänsters moraliska resning vare sig kan förutsättas eller tas som intäkt för att bevilja dem några integritetsinkräktande instrument och privilegier.

     Men garanterar inte kontrollorganet FUN att medborgarnas integritet respekteras? Denna nämnd har visat sig lika ogenomlyslig som den myndighet den är satt att övervaka. Ledamöterna tillsätts av och får sina direktiv från samma regering som via försvarsdepartementet är huvudman för FRA. FUN leds av en av Tolgfors partikamrater tillika företrädare på försvarsministerposten, Anders Björck. Sammantaget borgar detta knappast för en opartisk granskning av FRA:s verksamhet. Kritik om otillräcklighet, jäv, bristande demokratisk tillsättning och framför allt avsaknad av medborgarinsyn kan riktas också mot övriga befintliga och aviserade kontrollfunktioner. Historisk erfarenhet och rättsvetenskaplig expertis ger stöd för att det enda som effektivt kan skydda samhället mot statstjänstemäns maktmissbruk och oegentligheter är offentlighet och möjlighet till ansvarsutkrävande.

     Rättssäkerheten påkallar därför att integritetsinkräktande spaningsbeslut inte bara i förväg ska godkännas av domstol utan också att de i efterhand delges den som berörs så att de kan överklagas, förslagsvis enligt förvaltningslagen (1986:223) 3 § och 22 §. Att vara underställd detta lagrum är det pris FRA får betala för att vara inrättad som en civil myndighet i syfte att kunna kringgå de s.k. Ådalslagarna som förbjuder försvarsmakten att agera mot den egna civilbefolkningen. Att FRA:s kabelspaning ska vara lika insynsskyddad som dagens eterspaning är dock Tolgfors kompromisslös med. Så länge man är omedgörlig på den punkten blir aldrig så många nya kontrollfunktioner och integritetsskrivningar föga mer än kosmetika och FRA:s utvidgade verksamhet inte förenlig med ett demokratiskt rättssamhälle.

     Tolgfors påstår att signalspaning på all kommunikation som inte sker via kabel fram till idag varit oreglerad och därmed tillåten. Detta felaktiga antagande föranleder Tolgfors att djärvt utnämna den nya FRA-lagen till en integritetsförstärkning. Spaning mot telefontrafik skulle pga att den även i det fasta telenätet numera ofta rör sig i en blandad miljö av trådburenhet och trådlöshet förvandlas till lovligt byte för FRA i samma stund den lämnar det fasta kabelnätets trygghet för en utflykt i atmosfären..

     Försvarsministern borde vara införstådd med att principen om eterns frihet för signalspaning begränsas av bl.a. bestämmelserna om teleavlyssning i rättegångsbalken 27 kap 18 – 25 §, brottsbalken 4 kap 9 b § och regeringsformen 2 kap 6 §. Där görs inte någon åtskillnad mellan fast trådburen telefoni och mobil eller annan trådlös telefoni avseende integritetsskyddet. Europadomstolens praxis visar att också Europakonventionens artikel 8 bör tolkas på motsvarande sätt. Att ändamålet med signalspaning är ett annat än vid polisiär spaning ändrar inte detta förhållande.

     Ett telefonsamtal är, även om det helt eller delvis tar vägen över atmosfären, fortfarande i juridisk mening ett förtroligt meddelande och skiljer sig därmed kvalitativt från den typ av allmänna radioutsändningar i etern som det står var och en fritt att ta del av. FRA får således INTE spana mot vare sig det fasta eller mobila telefonnätet med åberopande av eterns frihet. För att beivra sådant behövs inte den nya FRA-lagens integritetstillägg, befintlig lagstiftning räcker.

     Den hävdvunna principen om den fria etern bygger på att den utgör en del av det offentliga rummet och är något som vi alla tillgång till. Vi vet att vi är iakttagna och anpassar vårt beteende så att vi inte avslöjar det vi inte vill ska vara offentligt. FRA ges nu en helt exklusiv rätt att tappa kabeloperatörernas servrar på information och bereda sig tillträde till allas våra privata kommunikation för att spana på sådant som vi valt ska vara fördolt för alla utom oss själva och en av oss utsedd adressat. ’Teknikneutralitet’ kallar FRA-lagens apostlar denna nya massiva medborgarövervakning. Det är förstås en semantisk dimridå, lika orwellskt nyspråklig som att definiera ’privat’ och ’offentligt’ som synonymer.

     Verklig teknikneutralitet borde innebära att den grundlagsfästa brevhemligheten gäller vare sig jag skickar mitt brev som fysisk post eller elektronisk post. Elektroniskt brevsprättande är på intet sätt mindre integritetskränkande än fysiskt dito, bara för att den är enklare att utföra i det fördolda eller för att digitala ettor och nollor är mer abstrakta och flyktiga entiteter än papper och bläck.

     Med Tolgfors nyspråkliga denotation av begreppet teknikneutralitet kan vi befara att det här bara är den första i en rad uppdateringar av FRA:s spaningsmandat. När fångsten av fula fiskar vid kabeltrålning visar sig mager kommer snart kraven på att få vittja i andra vatten. När nästa proposition som rör underrättelseverksamhet landar på riksdagens bord kommer den att heta ’En anpassad röntgen- och OCR-skanningsverksamhet för fysiska brevförsändelser’. När inte heller den ger förväntad utdelning dröjer det inte länge innan muntliga samtal inom hemmets fyra väggar är uppe på signalspaningsagendan.

     Det FRA som skapas med de nya lagarna har amerikanska NSA som tydlig förebild och det snudd på obegränsade massövervakningsmandat de erhöll efter terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Det är också bara ett i raden av många exempel på hur svenska politiker, utan att ifrågasätta hur relevant det är för svensk nationell säkerhets vidkommande, viker ned sig för informella påtryckningar från USA. Detta marionettbetéende manifesteras också bl.a. i de terroristlagar där centrala rättsprinciper som habeas corpus har satts ur spel.

     De frågor vi alla borde ställa oss är: hur mycket återstår vid dagens slut av de den fria världens grundläggande värden som skulle värnas genom vidtagande av alla dessa mått och steg? Har inte terroristerna i någon mening redan vunnit när vi låtit oss skrämmas till att montera ned vårt öppna samhälle.

Denna artikel är även publicerad på Newsmill.

Skrivet i bloggosfären om: , , , , , ,

Intressant läsning hittar du på intressant.se